Entimmesföreställningen I tredje person, som spelas på Helsingborgs stadsteaters foajéscen, är alltså inte ett dramatiskt originalverk. Bernhard skrev ju åtskilliga sådana också. Men romantexterna fungerar utomordentligt bra som monologer för Michalis Koutsogiannakis expressiva framförande.
De tre genierna är pianisten Glenn Gould, filosofen Martin Heidegger och slutligen Ludwig Wittgensteins mentalsjuke brorson Paul.
Koutsogiannakis varierar framställningen efter ämnet. I Gouldavsnittet är hans Berhardalterego en något högdragen föreläsare som stående vid en pulpet läser ut sina anteckningar.
I Heideggeravsnittet hetsar han upp sig till affekt: till slut en demagog som spyr sin galla över den nazianstuckne existentialisten, som han anser är en typisk representant för tysk och österrikisk sentimental kitsch.
I slutavsnittet, om Paul Wittgenstein, flyttar Koutsogiannakis fram en stol till scenrampen, lutar sig mot publiken och försöker övertala oss att den yngre Wittgenstein – underförstått i motsats till den äldre – öste ur sitt vansinnes ”sinnesförmögenheter” som aldrig sinade.
I själva verket är väl de tre geniporträtten porträtt av Bernhard själv, variationer på självkritik: författaren är sin egen slav på triumfvagnen som håller upp tre varnande exempel på hybrisens skadeverkningar. Skarpa, roliga och infernaliskt elaka är betraktelserna, varningstexter mot manliga geniers självförhävelser, förstärkta av groteskt uppförstorade filmprojektioner i realtid bakom skådespelaren.
Med Kedzierskis och Koutsogiannakis fina framställning får man en utmärkt introduktion till Thomas Bernhards giftiga träffsäkerhet i kritiken mot alla former av hyckleri och självbeundran.
Loading ...
