Musikaliskt om dans

Det är som om de internationellt välmeriterade Jonathan Burrows och Matteo Fargion inför varje duett har bestämt sig för att undersöka ett visst antal problem, uppslag som de sedan metodiskt bockar av. Även om det kan låta torrt och tråkigt så är det absolut inte det.
   Tvärtom, eftersom deras metodiska genomgångar och omtagningar blir till musikaliska partitur. Drag av absurd och surrealistisk teater finns dessutom ständigt närvarande. Men framför allt är det en genommusikalisk föreställning som betonar rörelserna och därmed dansens beståndsdelar. Även i den avslutande duetten Speaking dance när de låter orden dansa i en rytmisk läsning.

De tre duetterna som ingår i trilogin har tidigare framförts som enskilda verk men bildar här en spännande helhet.
   I inledande Both sitting duet som de till exempel gästade Panaceafestivalen och Moderna dansteatern med 2003 börjar de med det mest grundläggande, deras egna kroppar. Eftersom de nästan hela tiden sitter ner på sina stolar är fokus mest inriktat på bålen, ansiktsuttrycken, armarna och handens rörelser.

I The quiet dance läggs sedan rösten och hela den stående kroppen till. Olika sätt att gå eller röra sig, testas, upprepas och alterneras mellan Burrows och Fargion. Rösten utnyttjas som ett exprimentellt instrument med alla sina ord, uttryck och ljudhärmanden.

Även när de använder instrument, musik, sång i den avslutande duetten Speaking dance bjuder de på oväntade infallsvinklar på förhållandet mellan dans och musik.
   Då blir också hela trilogin till en inspirerande kväll där vi får vara med om hur varje ny beståndsdel ur dansen och musikens verktygslåda på ett oväntat sätt läggs till de redan befintliga.