Thomas Lyrevik blir Fårögubbe

Det är ännu höst då jag träffar honom på Södra teatern i Stockholm, den alternativa och utomeuropeiskt ansedda scenen, som börjat blomstra under hans tid på Riks. Han ser sportig ut med stickad mössa och täckjacka över den oklanderliga om än slipslösa kostymen. Det är nästan minusgrader ute. Handslaget är således kyligt men leendet varmt. Han är nybliven pappa till Nils, den tredje i barnaskaran, och ser det som en ynnest att få vara med om spädbarnstiden igen.
– Utan att vara vulgär, samma dag som jag offentliggjorde att jag skulle avgå i maj tog min fru Anna ut spiralen, berättar han öppenhjärtligt. Hon blev gravid på en gång.

Råd att vara hemma
En högavlönad vd har råd med den sortens familjeplanering, det är så han ser det. I dag har han i motsats till när dottern Sigrid föddes för arton år sedan materiella förutsättningar att stanna hemma. Därför har han tackat nej till jobbförslag som skulle kunna sätta käppar i hjulet för den ovanligt långa pappaledigheten. Olyckskorpar i bekantskapskretsen varnar för att han glöms bort när han nu flyr hetluften, men han är inte orolig.
– Något jobb får jag nånstans. Dessutom känner jag att jag är färdig med att vara chef.

Tungrott på Riks
Thomas Lyrevik är 46 och har reflekterat över livet. Under det gångna året har flera människor i hans omgivning gått bort och det har berört honom illa. Människor som har närmat sig pensionen och sett fram emot den efter många års slit, men sedan aldrig fått uppleva den.
– Alla ligger i, av vilken anledning vet jag inte riktigt, för det handlar inte om materiell trygghet längre. I stället har det för många blivit ett bekräftelsebehov och kanske också rädsla för döden, som gör att de måste finnas med i centrum hela tiden.
   Det finns också andra förklaringar till att han inte för alltid vill hamna i chefsfacket.
– Ledarskap i dag blir alltmer fragmentariskt. Man ska ha tvåhundra bollar i luften samtidigt och det präglar också ens personlighet. Många som har varit chefer länge har svårt att föra djupa samtal.
   Men visst, erkänner Thomas Lyrevik, är det också fascinerande att vara boss. Att finnas med i händelsernas centrum. Att ha makten. Att göra ett avtryck och sitta vid årorna. Även om en offentligstödd verksamhet som Riksteatern många gånger är en ovanligt tungrodd eka, åtminstone när det kommer till förändringsarbete.
– Den som vill mycket i en sektor där man överlever bäst på att inte vilja någonting får det tufft. Du får inte kritik genom att inte göra något, men så fort du gör något växer debatten. Och politikerna, de som är dina huvudmän, vill paradoxalt nog inte ha debatt, vilket ytterligare konserverar sektorn.

Publiken svek
Svårigheterna till trots, nog har Thomas Lyrevik satt ordentliga spår. Anonym ute i teaterföreningarna tror han själv, men ”jävligt tydlig” i Hallunda. Med honom har Riksteatern fått en helt ny plats på den svenska teaterkartan, inte minst tack vare värvningen av
Lars Norén.
   Riks Drama där Norén är konstnärlig ledare, Riks Gästspel, som turnerar det bästa av landets föreställningar, och det unga teaterforumet Jam är nytillskotten under åren med Lyrevik som rorsman. Men den största tillfredsställelsen ligger trots allt inte i de handgripliga förändringarna.
– Det låter otroligt tråkigt, men viktigast för mig har varit att vara helig uppdraget. Om uppdraget är att öka antalet medlemmar i Riksteaterrörelsen, öka publiken samt vara en teater i debattens mitt, då vill jag uppnå just det. Jag blev förbannad när jag kom till teatern och såg att publiken, liksom antalet medlemmar i folkrörelsen, hade minskat varje år sedan tjugo år tillbaka och att det inte ens fördes en diskussion om det.

Impopulära beslut
Om en teater kan ha ett kollektivt självförtroende så var Riksteaterns kört i botten när Lyrevik tog över 1997. När han först blev tillfrågad om uppdraget var han inte alls intresserad. Teatern hade stagnerat – den analysen hade han gjort under sina år på kulturdepartementet. Skattemedlen gick dit, men inte publiken. Men efter ytterligare uppvaktning från dåvarande Riksteaterstyrelsen valde han att se den negativa trenden som en utmaning och tackade ja.
   Som vd fick han det otacksamma jobbet att rensa i personalstyrkorna, att omplacera somliga och låta vissa gå.
– Det var oundvikligt att trampa folk på tårna. Terrängen är full av människor som gärna skulle ha velat skicka en pil i ryggen på mig, säger han och stannar så upp i en stunds eftertanke.
– På den tiden stålsatte jag mig, men visst var det fruktansvärt att skjuta över uppsägningshandlingen och se tårarna komma på en som är femtio och har jobbat i femton år.

Om 7:3
I dag får han klappar på axeln av belackarna. Publiken liksom Riksteatermedlemmarna har ökat. Antalet pressklipp är ”horribelt många”. Riks Drama och Riks Gästspel liksom Södra Teatern firar triumf efter triumf. Det kollektiva självförtroendet och stoltheten har växt. I dag är Thomas Lyrevik en smula förvånad över att det trots stormarna som varit aldrig på Riksteatern har rests krav på vd:s avgång. Inte ens när debatten antog orkanstyrkor efter de ödesdigra morden i Malexander.
– Hade vi haft en kristallkula hade vi givetvis inte gått in i 7:3-produktionen med dessa interner. Men om vi bortser från de fruktansvärda dåden tycker jag att det Riks Drama gjorde var jävligt bra. De hade och har fortfarande ett mod som jag skulle vilja se hos flera.
– En sak som var påfallande i 7:3-debatten var hur flera i den så kallade radikala kultureliten avslöjade sin trångsynthet, sitt rentav reaktionära tänkande, vilket ger mig rysningar längs ryggraden, fortsätter han med eftertryck.
– Trots alla nästan floskelliknande yttranden som matas upp av recensenter och folk i branschen – att teatern ska vara en kraft för människor, våga debattera angelägna ämnen, roa och oroa, så blev det en otrolig diskussion när Lars gjorde en sån här sak. Och diskussionen handlade inte om kriminalvården och synen på nazism, utan ifrågasatte om teatern verkligen ska göra ett sånt här projekt.

Folkörelsen stöttade
Om nu Thomas Lyrevik blev besviken på kulturprofiler han tidigare högaktat överraskades han däremot positivt av fotfolket inom Riksteaterföreningarna.
– Folk ute i landet, som jag tidigare såg som de mest konservativa och stelbenta stod stabila bakom oss genom hela projektet, vilket skänkte en trygghet inom teatern. Till och med teaterföreningarna i Östergötland där morden inträffade har stöttat oss. Den lärdomen har varit fantastisk och det är nog ett av skälen till att Lars valde att stanna kvar på Riks Drama.

Bidrag ställer krav
Att Thomas Lyrevik är förtjust i Lars Norén är tydligt. Han kan inte nämna någon annan svensk dramatiker, vars pjäser berör honom lika starkt.
– Vad han har och hur han gör det vet jag inte, men vi brukar skämta om att det inte är någon slump att han har så stora öron. I ett samtal med honom frågar han saker hela tiden. Han är nyfiken och han lagrar allt. Han har en förmåga att läsa sin samtid och sedan paketera den.
Teater på Noréns vis har kraft, det tycker Thomas Lyrevik i dag. Hade det inte varit för 7:3 hade aldrig medias upprop mot nazister kommit till stånd, det är han övertygad om. Men att gå så långt som att säga att teatern kan förändra världen vill han inte göra.
– Att underhålla och ytterst trösta är syftet med all teater. Men inom skattesubventionerad teater måste det till något mer. De bidrag teatern får kan bara motiveras av att vi ska våga ge en röst till det som andra inte vågar, vill eller kan säga.

Spela för folket
Utan skattemedel skulle teatern inte överleva. Så krasst ser Thomas Lyrevik på saken. Men de understödda teatrarna skulle klara sig bättre på egna ben om de intresserade sig mer för vad som går hem hos folket. En åsikt som kan tyckas gå stick i stäv med vad han tidigare sagt om att spela teater som vågar sticka ut, men icke.
– Vi borde turnera mer teater som går runt av sig själv, ja till och med ger överskott i kassan. Genom att ta marknadsandelar från den kommersiella scenkonsten kan offentligstödd teater både stärka svenska språket och få nya resurser för att göra fler smala och konstnärligt intressanta produktioner.

Tid att skriva
Hur Riksteatern gör i framtiden, det blir upp till styrelsen och nye vd:n Peter Örn att avgöra. Thomas Lyrevik känner sig redo att kliva av för att upptäcka nya områden. Och vem vet – kanske blir han kvar bland fåren, snäckskalen och de vindpinade tallarna. Kanske gör han som Bergman och blir Fårögubbe.
– Jag ska umgås med bebis och fru och skriva ett par väldigt privata saker som har med barn att göra. Det där med skrivandet är ett eget rum jag har öppnat upp sedan flera år tillbaka. Vi får se vart det leder. Om vi träffas om ett år kanske jag kan säga mer.