Thorsten Flinck i åtta delar

Kapitel 1: Avbrott i hemfriden
Kapitel 2: Doktoranden på galgbacken
Kapitel 3: Conny, Kenny och Ketoganet
Kapitel 4: Persbrandt och pissoaren
Kapitel 5: Lågt skitfall och citrondrinkar
Kapitel 6: Lugnande gitarriff, en huskur och Flincks teaterskola
Kapitel 7: Sex, konst och rock ’n’roll
Kapitel 8: Ny uppsättning på gång

Avbrott i hemfriden
Mitt i godnattsagan ringer det på hemtelefonen.
– Hej, det är Thorsten Flinck!
Jag har sökt den mannen i över en veckas tid och, eftersom han saknar egen telefon, lämnat meddelande på meddelande till olika personer i hans omgivning. Ändå måste jag erkänna att jag känner mig lite besvärad när han ringer mig hem.
– Jag såg att du bor på söder. Du ville göra en intervju. Jag är på söder nu. Kan jag komma förbi om 45 minuter?
Ska det bli någon intervju ska det bli ikväll. Det framgår tydligt av rösten i luren. Så trots att elaka rykten om stulna smycken och allmän misskötsel för en kort sekund rusar genom mitt huvud, hör jag mig själv säga:
– Visst…
Jag lägger på luren och känner mig plötsligt som ett litet barn i väntan på jultomten – en overklig, spännande, men samtidigt ganska läskig figur som snart ska göra hembesök i vardagen. Jag skäms en aning när jag för säkerhets skull ställer in handväskan i garderoben.

Doktoranden på galgbacken
Tjugo över nio ringer det på dörren och Thorsten Flinck äntrar min hall i lång rock, bakåtslickat hår och två vita plastkassar i händerna.
– Jag är fruktansvärt kissnödig. Får jag låna toaletten?
Åtskilliga minuter går. Så pass många att min fyraårige son konstaterar att ”så där länge kan man inte vara på toaletten” medan jag själv försöker kontrollera fantasierna om vad en man som Flinck kan göra på toaletten förutom att… ja, ni vet. Men så kommer han ut igen, ännu mer bakåtslickad och med något som ser ut som en schampoklick i håret. Han har fått av sig rocken, bär en orientaliskt mönstrad långskjorta i lila och ett par svarta jeans. Med en Bob Dylan-biografi och en hårborste i handen kliver han in i köksvärmen och ber om något att dricka.
– Jag är fruktansvärt törstig. Har du läsk, juice, saft?
Jag plockar fram en Godmorgonjuice och ett glas is, Thorsten dricker och där, i det trygga skenet av köksbordets stearinljus, börjar intervjun, eller det som snarare borde benämnas Flincks enmansshow med vissa interaktiva inslag.

Han har haft svårt att hitta hit, brukar inte röra sig i just de här områdena på Södermalm. Men han har för sig att det ligger en fotbollsplan i närheten och visst – den kan vi se från fönstret.
– Det är den gamla galgbacken, säger han tvärsäkert.
– Jaha, så kanske det är…
– Så ÄR det. Jag vet för jag ska nämligen doktorera på Gustav III. Det visste du inte, säger han och tittar gäckande på mig bakom halvslutna ögonlock.
– Jag har läst om det i någon intervju. När blir det?
– När jag får tid. Om ett par månader.
Det må vara hur det vill med det. Kunskapen om Gustav III kan jag inte betvivla. En senare faktakoll visar att Jakob Johan Anckarström, Gustav III:s mördare, mycket riktigt avrättades på Skanstulls galgbacke alldeles i närheten.

Conny, Kenny och Ketoganet
Men just nu har Flinck inte tid för något doktorerande. En skivinspelning med Thorsten Flinck band ligger närmast på agendan.
– I mitten av mars kommer den ut. Jag skulle ha tagit med några spår, få se nu, har jag några spår i mina kassar därute?
Nä, några spår har han inte med. Men fyra låtar av Afzelius ska vara med på plattan, berättar han, liksom Dan Andersson och Dylan.
– I går spelade jag på en gala på Blue Moon bar. Där fanns uppköpare för sommarens festivaler. Jag hade 40 graders feber och var helt sänkt. Jag har aldrig gått på mingelfest i hela mitt liv, jag får torgskräck, existentiell ångest av såna saker. Men eftersom vi var där och spelade var det ju ett jobb. Vi körde Afzelius Ballad för K och Gengångare av Dan Andersson. Och av de 16 festivaler som är något att räkna med i Sverige, Norge, Danmark och Finland så kom det fram köpare på Thorsten Flinck band till fjorton av dem. Där stod jag i 41,2 graders feber. Det var en rätt absurd känsla.

Vilka är med i bandet – Conny Bloom på gitarr?
– Nej, Conny tar en paus. Han tänker sig en egen karriär (blev nyligen värvad av finska kultglamrockarna Hanoi Rocks, reds anm). Jag gillar honom verkligen, men för mig är han ingen frontfigur. Han är en in i helvete bra gitarrist, men han är ingen artist. Jag hoppas att han har lärt sig lite av mig. Sen är det Bill Öhrström på bas och så två gitarrister, ja två faktiskt. Det är Jens…Jens….äh, jag är inte bra på namn. För många är det så viktigt det där med namn. Men herregud, jag har spelat titelroller på Stora scenen och inte stått med i medverkandelistan. Sen är det Kenny Håkansson, vet du vem det är?
– Ja…
– Jaha, jag trodde att du skulle bli lite imponerad, säger Thorsten en aning snopen och kliar sig med en sked på ryggen. Det mycket lyckliga äktenskap han är inne i har jag fixat till.

Vem är han gift med?
– Det minns jag inte. Jag är ju gammal morfinist. De träffades då jag satte upp Cabaret på Riksteatern. Jag spelade Gustav III i Uppsala samtidigt, men jag la ned allting och la in mig på avgiftning i stället. Många blev besvikna och tyckte jag gjorde fel, men jag hade varit död annars. Men det var fel sorts avgiftning. Jag åt 200 Ketogantabletter om dagen och slutade tvärt på egen hand. Så går det egentligen inte att göra. Jag brann inombords när jag slutade och för att få stopp på smärtan ställde jag mig i duschen och duschade så hett att jag fick brännskador på kroppen. Det ångade ur lägenheten och grannarna ringde på för de trodde att det brann. Jag blödde från stora sår när jag öppnade dörren. Men det kändes lättare inombords.

Har du slutat brinna?
– Nej, det hoppas jag inte, säger han med ett skratt. Men någon morfinist är jag inte längre. Sen tog den eminente Philip Zandén över Cabaret. Jag är ironisk nu, som du hör. Nu ska han spela och regissera Fordringsägare med Helena Bergström. Det verkar som om han ska göra allting som jag gör. (Thorsten gjorde Fordringsägare för Radioteatern 2001, reds anm)

Persbrandt och pissoaren
– Nej, Philip Zandén gillar jag inte. Han är en av de där jag bara ler och vinkar till.
Uppenbarligen finns det några sådana i Thorsten Flincks liv. Men Mikael Persbrandt hör inte till den skaran.

Är han en god vän?
– Ja, det är han. Vi ses sällan rent fysiskt, men jag känner hur jag slår en ring runt honom en gång om dagen. Jag tycker nog om honom så mycket man kan tycka om en annan man utan att använda ordet älska. Fast varför inte använda det ordet förresten? Jag har så få vänner så det tycker jag nog att jag kan göra. Jag vet inte om han känner detsamma, det har jag aldrig frågat honom.

Thorsten blir tyst för första gången på länge, som för att hämta sig från ordflödet och reflektera över känslorna han just berättat om.

Minns du att du och jag hade kontakt 1991, då jag jobbade som regiassistent i Romeo och Julia på Dramaten?
Thorsten tittar på mig länge, grundligt, tycks leta i alla skrymslen av en hjärna, som har fått utstå både ett och annat sen dess. Imponerande nog hittar han rätt.
– Du jobbade som regiassistent till Peter (Langdal, reds anm) och vi låg i Berzelii park och läste repliker. Ja, det minns jag. Jag har fotografiskt minne, utom när det gäller namn och sifferkombinationer. Du har ändrats mycket sen dess, så jag kände inte igen dig först, men nu när du nämner det förflyttar du mig tillbaka i tiden. Vi låg i Berzelii park, det var försommar, och jag undrade om du tyckte att det var lite vågat att ligga där och läsa repliker. Jag upplevde dig som väldigt skötsam. Med det menar jag ingenting negativt. Vad har hänt med dig sen dess?
Jag berättar lite om åren som gått och konstaterar att jag, vad gäller yrkesval, inte har haft samma raka spår som han.
– Det raka spår jag har haft, som inte skulle kunna vara rakare, jag vet inte om det är att rekommendera, replikerar han. Varje skapande handling är i grunden destruktiv. För att något nytt ska födas måste något gammalt dö. Jag hade ingen barndom. När jag var fyra började jag relatera och iaktta världen.

Här gör Thorsten en av sina rätt flummiga utvikningar, med dimmig blick och långa pauser, och jag undrar för ett tag om han helt har tappat tråden, men så är han tillbaka, lika klar och tydlig i tanken som nyss och börjar åter snacka om vännen Persbrandt.
– Micke är en älskansvärd person, ömsint. Vi lever väldigt olika liv och av den anledningen ses vi sällan. Jag har ingen telefon. Nu i slutet av januari har jag varit bostadslös i tre år, går in på mitt fjärde. Jag skulle förstås kunna ha en mobiltelefon, men jag var storätare på mobiltelefoner. När jag la bort den hundrade – då slutade jag.
– Var brukar du sova?
– Överallt. Jag har bott utomhus, i pissoaren på Mariatorget till exempel. Tänk, den där killen som omtalas på sidan fem, i kultursidorna – Flinck – han har bott i en pissoar. Man kan ju bli schizofren för mindre, säger han utan minsta uns av självömkan i repliken.

Lågt skitfall och citrondrinkar
– En sak de här åren har lärt mig är vördnad. Jag har extremt lågt skitfall, vet du vad det är? Jo, det är när man går i skogen och måste göra det nu. Och så sätter man sig och när man sätter sig känner man mossan mot anus. När du och jag lärde känna varandra hade jag inte lågt skitfall, men jag har det nu och jag tycker att det är klädsamt med lågt skitfall, sexigt. Mikael har inte så lågt skitfall.

Lågt skitfall rent bokstavligen har Thorsten Flincks rollkaraktär i Lukas Moodyssons film Ett hål i mitt hjärta (2004), med bland annat en scen där han bajsar på sig i duschen. Filmen fick blandad kritik, men efter recensionerna blev det märkligt tyst.
– Jag trodde att det skulle ske med den precis det som skedde. Att Moodysson skulle kapa varje tråd till den bokhylla där han annars skulle ha skrivits in i folkets hjärta, sida vid sida med andra folkkära författare. Nu kapade han de trådarna, så på det sättet var det en för honom nödvändig film att göra.
– Men det är så här, förstår du, att när människor inte förstår är första stadiet att de blir besvikna, fortsätter han. Sen kommer stadiet när de slutar vara besvikna, blir absolut rena och kanske får insikter. Men de människor som inte förstår, de börjar hata. Och det var det som hände med Moodyssons film. Samtidigt vågar de inte hata för mycket, för det kan ju hända att han slår till och gör en Fucking Åmål igen och då gäller det att stå på hans sida. Det var det som hände och det visste Moodysson hela tiden. Inte för att han har sagt det till mig, men så var det förstås.
Nu är juicelitern urdrucken och Thorsten undrar om det möjligen finns lite citron och strösocker för han är fortfarande törstig. Vi blandar en citrondrink, rör oss lite i köket och börjar bläddra i Bob Dylan-boken Visa oss vinden.

Lugnande gitarriff, en huskur och Flincks Teaterskola
Du har Dylanlåtar med på skivan?
– Ja, jag har skrivit svenska texter, bland annat till ”A hard rain is gonna fall”. Den blir en duett med Torsten (ja, han kallar honom så…) Näslund. Jag kallar den ”Min vackre son”. Har du en gitarr? Jag är inte bra på gitarr, men gitarr gör att man får loss psyket. Det dämpar ångesten. Jag kan köra tio minuter gitarr i stället för att ta 10 mg Stesolid. Jag kan spela om du vill.
Han får gitarren och börjar slå an inledningsackorden, sluter ögonen och sjunger sinnligt om den vackre blåögde sonen. Det är en intim liten föreställning.
– Även när vi rockar gör vi det med legato. Det blir bättre så. Det är en fin text, eller hur, säger han när slutar sjunga.

Känns musiken lika häftig som teatern?
– Allt som kräver min fokusering så att jag för stunden kan kalla det för arbete är häftigt. Vilket arbete det än är så är det teatermannen som utför det och så har det varit alltsedan jag medvetandegjorde honom vid fyra års ålder. Teatermannen har haft en rockers attityd i hela sitt liv.
Nu tystnar Thorsten och ser ut som om han är på väg att kräkas, tar sig för halsen. Halsbränna visar det sig.
– Har du Samarin, Novalukol? Eller bikarbonat? Kom ihåg, slösa aldrig pengar på Samarin. Det går lika bra med bikarbonat, säger han.
Visst, en bikarbonatpåse åker fram ur skafferiet. Thorsten slevar i sig en sked, sticker ut tungan, låter bikarbonaten smälta lite innan han reser sig upp och börjar spela teater på golvet. Någon självupplevd sak om ett möte på en krog i Malmö. En störig kille som snackar småländska och sticker upp mot en grabb som just blivit förälskad.
– En skådespelarkropp ska gärna vara lite lönnfet, säger han och klappar på sin rätt ansenliga kagge. Då blir det flöde. Action genom no-action. Ojojoj, Flincks teaterskola, när jag öppnar den… Om jag hade tio elever i ett halvår skulle de lära sig mer än på hela sin utbildning.
Han landar på köksstolen efter sin lilla uppvisning. Men lärde han sig själv inget på scenskolan?
– Jo, men jag var för ung. Jag miste hela min pubertet. Herregud, jag var oskuld tills jag var 23, nej 21. Sen tog jag igen det med råge. Det är de där ytterligheterna jag går emellan. Det är så jävla skönt med ytterligheter.
Så är han uppe på köksgolvet igen.

Sex, konst och rock ’n’roll
– Jag har levt ungkarlsliv i sju år, men ibland gör sig köttets lustar gällande, säger han och vankar av och an över golvet. Sist jag var med en tjej, det är väl ett år sen, skulle hon ha en spegel.
Han lägger upp benet på en stol, visar ställningen.

– ”Kolla blir du kåt nu”, så där höll hon på. Men jag blev inte kåt, jag sa till henne att vi får nog ta det här senare. Samtidigt ville jag inte såra henne.
Jag undrar i det tysta över vart han vill komma med utläggningen om sitt sexliv, men till slut knyter han ihop påsen med en klarsynt konklusion.
– Jag är väldigt konventionell i min sexualitet. Det är spännande nog. Det enkla är det sanna. Rock’n’rollen har oftast bara tre ackord. Picasso ritade en tjur med sex streck. All god konst handlar om att reducera.

Så ber Thorsten att få läsa tidningen jag skriver för, eftersom han inte har någon ”sån där apparat”. Vi går in i vardagsrummet och han slår sig ned framför min laptop.
– Heter tidningen Nummer? Förut gav de ut Entré på Riksteatern. Ja, det är ju där min gamla drottning Birgitta Englin är chef. Jag gjorde en morfinpåverkad Gustav III med henne i Uppsala. Sen gjorde jag en morfinfri Gustav III i Maskeraden på Teater Plaza.
Han läser intervjun med Persbrandt och jag får en stund på mig att studera denne märklige man som är på besök i mitt hem. En rund pojkaktig profil i ett i övrigt slitet ansikte, bruna ögon som nu rör sig för att följa texten på skärmen och en utstrålning som, får jag erkänna, trollbinder men också skrämmer. Ett vilddjur som påstår att han i brist på uppfostran har uppfostrat sig själv.
– Såg du Den starkare med mig och Micke på tv? Det var så jävla bra att jag började gråta när vi satt och klippte den. Men Mikael har sålt sig till Mammon. Han läser vidare i artikeln, högt för sig själv, ler ibland.
– Ja, men det var ju bra. Menar du att folk skriver in till den här tidningen – om mig alltså?
Jag visar honom Nummers gästbok. Han läser, kommenterar lite och jag frågar vad han känner när han läser om sig själv.
– Jag läser liknande grejer kanske någon gång i kvartalet, när folk visar mig. Ibland skriver folk riktigt hatiska grejer. Det är otäckt.
Han reser sig upp, studerar titlarna i min bokhylla.
– Jaha, här står manuset till Romeo och Julia. Jag kunde inget på den tiden. Men Lena Endre (som spelade Julia, reds anm) var snäll. Hon höll mig, det var kollegialt. Hon kunde ju ha krossat mig. I dag är jag jävligt kunnig, men det var jag inte då. Sen 1999, då jag gjorde Maskeraden, är jag en jävligt bra skådespelare.
Jag plockar fram ett foto på oss båda från Romeo och Julia-tiden. Thorsten studerar intresserat.
– Jag måste säga att vi båda ser bättre ut i dag. Det är ju roligt, efter allt man har varit med om.

Ny uppsättning på gång
Jag undrar om hans planer. Blir det mer teater snart?
– Jag måste göra teater snart igen. Jag ska göra Tartuffe. Då ska jag spela och regissera själv. Lena Endre ska vara med. Och Fredrik Ohlsson. Persbrandt skulle spela Oregon, men han ville inte. Han vill bara spela mot mig när jag är tyst, som i Den starkare. Jag förstår honom, jag är ju hans lärare. Jag funderar på Tobias Hjelm i stället. Och så någon jävligt ung tjej som flickan. Då ska jag snagga mig. Det är sista gången jag har långt hår. Man måste vara lite värdig, jag fyller ju 44 om ett par månader.
– Sen ska jag ta upp Doktor Glas igen. Vi gjorde åtta föreställningar. Vi skulle inte ha fått gå upp alls egentligen, men så bestämde vi oss för åtta föreställningar. Polisen kunde ha kommit och stoppat oss, men det gjorde de inte.

Klockan närmar sig halvtolvsnåret och Thorsten börjar göra sig redo att gå. Jag har, får jag erkänna, varit lite orolig att han ska be att få sova över, men i stället har han ett annat önskemål:
– Jag tänkte fråga, för frågan är ju fri… Jag tänkte fråga om vi kan ses i morgon så kan du ta ett foto, och om jag får låna 70 spänn, jag har själv 40, till taxi – jag ska till Nybroplan – så tar jag ett kvitto och du får pengarna då? Äh, kan jag låna 130?
Han får 150, ber om ett tomt papper ur mitt kollegieblock och skriver prydligt ned tid och plats för vår träff. Så vill han gärna låna telefonen. Han sätter sig i soffan, pratar några minuter, beställer sen en taxi. Har han någonstans att ta vägen nu då, undrar jag.
– Jag har alltid någonstans att ta vägen.
– Så du har folk som tar hand om dig?
– Nej ingen tar hand om mig, skrattar han.
Vi tar adjö med en kram. Jo, för det går inte att låta bli att fatta tycke för denne passionerade man, som verkar göra allt han företar sig med livet som insats. På väg ned för trappan ropar han:
– Det var kul med det där fotot, att vi ser bättre ut nu trots allt. Ja, det piggade upp.

Jag drömmer om Thorsten Flinck den natten. Hans närvaro i mitt hem är fortfarande högst påtaglig då jag följande morgon sitter med familjen vid frukostbordet. Juiceglaset står urdrucket kvar på diskbänken, ett hopskrynklat kvitto från söderbutiken Indira ligger på golvet. I tanken avtecknar sig hans lätt framåtböjda kroppshydda i rummet. Hans aldrig sinande ord tycks fortfarande studsa mellan väggarna. Klockan halvtre samma dag väntar jag som avtalat på Thorsten Flinck vid Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan. Thorsten dyker inte upp.