Visst kan jag förstå hur man vädrat en Lilla scenen-hit här. Två knivskarpt skickliga publikdragare till Dramatenskådisar – Reine Brynolfsson och Lil Terselius. Populär fransk författare – Eric-Emmanuel Schmitt. Lagom smart, lagom lättsam och lagom igenkänningskittlande historia för en medelålders heterosexuell publik – lämna eller stanna, smålögner, alkohol, otrohet och annat relationsrelaterat för gamla strävsamma par.
Men när det hela är klart kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att just den här föreställningen faktiskt sätts upp på tre svenska scener samtidigt (även Helsingborgs stadsteater och Smålands Musik & Teater).
Historien om Gilles (Brynolfsson) som tappat minnet efter en olycka och hans fru Lisa (Terselius) som tar chansen att ljuga fram en ny personlighet åt honom när han ändå inte vet hur han är känns sökt och överkonstruerad i den här realistiska uppsättningen.
Och det är inte bara öppningsscenens lilla pronomenparty – stor tilltalsförvirring utbryter när Gilles envisas med att nia istället för dua Lisa eftersom han inte vet vem hon är – som känns lite väl franskt eller gammeldags för vårt dureformerade land. Nej, det vilar trots den intellektuella analyserande tonen ändå något omodernt över skildrandet av könsrollerna också. Det är roligare att läsa programmets citat ur Gun-Britt Sundströms Maken och artiklar av exempelvis Johanna Langhorst och Maria Sveland med referenser till Yvonne Hirdman och Tiina Rosenberg.
De vassa aktörerna Brynolfsson och Terselius framstår som självklara val i dessa roller, snajdigt kryssande genom pjäsens deckardramatiska vändningar och oneliners. Kanske alltför självklara. För bitvis ser det ut som snyggt rutinspel med lillfingrarna och för lite trovärdighetsgnista. De verkar ha det lite tråkigt i sin pjäs, precis som jag i salongen. En tråkighet som drar ner betygsmungiporna precis under medel. Små äktenskapliga brott blir på Dramaten inte mer än tjusigt thrillerblank och distanserad relationsunderhållning.
Loading ...
