New York-känslan är inte att ta miste på när Teater Playhouse presenterar Europapremiären av Pulitzerprisbelönade Donald Margulies pinfärska drama Tiden står stilla.
Rummet är ett klassiskt loft med snedställt takfönster och coffetableböcker, ljudkulissen består av platsspecifikt gatumuller, komplett med tutande taxibilar, och det föredragna kaffet är koffeinfritt. Upplägget är också omisskännligt à l’americain: dialogcentrerat möte mellan två välbärgade par vars snabba replikskiften i sina bästa stunder påminner om Woody Allens.
Elisabet Klason och Björn Lönner spelar Sarah och Daniel, det intellektuella paret med världssamvete som kryssar mellan olika konflikthärdar, där hon fotar och han skriver – om än mindre framgångsrikt.
När dramat tar sin början är de tillbaka på hemmaplan efter att Sarah har skadats allvarligt i ett bombattentat och Daniel drabbats av ett krigstrauma. I mötet med deras redaktör och vän Rickard (Michel Riddez) och dennes nya, chockerande unga och outbildade flickvän Amanda (Malin Buska), upptäcker de saker hos sig själva och i sin relation som får dem att överväga sina livsval.
På ett plan funkar det alldeles utmärkt, samhällsanalysen är skarp och pricksäker i sin uppgörelse med fenomen som allmän empatiutmattning och världsfrånvända vänsterintellektuella.
Men trots berömvärda insatser från skådespelarna – där framför allt Elisabet Klasons kamp med den rastlösa och idealistiska Sarah imponerar – blir dessa karaktärer nästan förvånansvärt fyrkantiga.
Värst är det för den tappra Malin Buska i rollen som den storögt naiva Amanda. Att agera sanningssägare och katalysator genom sin blotta aningslöshet är ingen tacksam roll, om än vanligt förekommande.
Att Amanda till råga på allt slutligen når såväl självförverkligande som de andras respekt genom sitt inträde i modersrollen är bara alltför mossigt. Jag hade förväntat mig mer av ett drama med premiär 2009.
Loading ...
