Till Damaskus

Det är naturligtvis en stor händelse bara att få uppleva Strindbergs Till Damaskus på Strindbergs egen teater, men när huvudrollen dessutom spelas med en sådan vansinnig övertygelse som Anders Ahlbom Rosendahls, gör man klokast i att inte missa denna uppsättning om man är det minsta teaterintresserad.

Till Damaskus benämndes av Strindberg själv som hans första drömspel och var den sista pjäs som spelades på Strindbergs Intima Teater vid Norra Bantorget i Stockholm innan den stängdes 1910. Stycket kan beskrivas som ett slags scenisk version av Strindbergs Inferno där huvudpersonen, Den Okände, gör en mental irrfärd genom livet i sökandet efter dess mening. Och kanske har dessa historiska omständigheter bidragit till regissören Sofia Jupithers respektfulla behandling av texten, vilken är såväl lyckad som smakfull, när hon 93 år senare iscensätter den på samma, nyrenoverade scen.
Stadsteaterns skådespelare framför här Till Damaskus första del i en skådespelarframhävande, avskalad scenografi som i Peter Holms design dekorerats av vitt kakel. Ensemblen bjuder på förstklassigt skådespeleri, men trots att Claes Ljungmark gör en strålande insats i dubbelrollen som Tiggaren och Confessorn och trots att Stefan Ekman är minst lika strålande i rollen som Läkaren, bör man inte hymla med att detta främst är Anders Ahlbom Rosendahls show. Han spelar Den Okände som om självaste Strindbergsdjävulen flugit i honom och bjuder på teater som fullständigt tar andan ur en och får en att stappla ut från salongen på darrande ben. Kan man bli Strindbergifierad så blir man det definitivt här.

Cecilia Djurberg