Det är mörkt, mycket mörkt på scenen. Till skillnad från vid urpremiären år 1900 när Dramaten just hade installerat elektriskt ljus som ersatte de dunkla gamla gasollamporna – och som ska ha begagnats flitigt på scenen.
Kanske ville Karl Dunér på premiärdagen av Till Damaskus uppmärksamma lördagens miljömanifestation Earth Hour, kanske blir de kommande föreställningarna ljusare. Jag hoppas det för mörkret skapar skumögdhet hos publiken redan i första akten, en grumlighet som sedan håller i sig under den nära tre timmar långa föreställningen där den enda ljuspunkten är scenografins vita, ringlande labyrint som kan liknas både vid ett hav och en väg.
Till Damaskus hör till August Strindbergs tidiga vandringsdramer, själsliga reningsbad som problematiserar existentiella frågor om religion och just livets rätta väg, allt kryddat med en knippe flummig surrealism. Här möter vi Den okände, mannen utan namn, en diktare och sökare på gränsen till mentalsjuk som på vägen möter sin madonna: den till själen rena Damen. Ren därför att hon ännu inte har besudlats av hans poesi som är henne obekant.
Här finns alltså alla möjligheter att tolka dramats lösa struktur helt fritt och placera det i en samtida kontext som känns angelägen för oss som lever idag – som familjen Stenshäll gjorde på moment:teater i sin fantasifulla uppsättning med spökhustema 2004 – men Karl Dunér väljer en förhållandevis historiskt korrekt iscensättning, trots att dramaturgen Magnus Florin retoriskt frågar oss i programmet om vi, med tanke på det politiska läget i Syrien, kanske undrar varför Den okände är på väg just till Damaskus. Ja, men det gör alltså inte Karl Dunér.
Frånsett bristen på samtidsrelevans är föreställningen ändå vacker och estetiskt tilltalande i all sin mörkhet. Liksom skådespeleriet är av hög klass. Inte minst Johan Holmberg i huvudrollen som den skumme och dubbelbottnade Den okände bevisar ännu en gång att han är en av Sveriges mest intressanta skådespelare. Liksom Malin Ek förtrollar allt hon gestaltar på scenen till ett sagolikt skimmer, där Ylva Ekblad med sin lika mystiska framtoning blir den perfekta parhästen och Ingvar Kjellson bara briljerar i det att han är Ingvar Kjellson i denna utflippade roadmovie i drömspelsanda. Det räcker ett par kilometer på vägen, men inte ända fram till slutdestinationen
Loading ...
