Sofia Fredéns Lärare för livet följer ett läsår på en gymnasieskola någonstans i Sverige. Dess skolmiljö fångas med enkla, men effektiva medel i Sven Haraldssons scenrum där den obligatoriska kaffebryggaren och institutionskrukväxten ramas in av ljus björkpanel. I fonden reflekterar scentakets spegelbild lärarrummets allra heligaste med röriga skrivbord belamrade med kvarglömda kaffekoppar; efter paus utbytta mot en rad gamla orglar där ensemblen framför skolpsalmsklassiker.
Även rollgalleriet präglas av igenkännbarhet där maskören Patricia Svajger gått loss på magisterskägg och pagefrisyrer. Här återfinns de alla; högerspöket (Marika Lindström) och idealisten (Pia Johansson), den marginaliserade (Henrik Norlén) och den nyliberale (Kristofer Fransson), den konflikträdda rektorn (Kajsa Ernst) liksom dennas ständige biträdare (Niklas Falk). Allt medan samtidens rationaliserings- och övervakningssamhälle representeras av Andreas Kundlers yrkesmilitär som sadlar om till rektorsefterträdaren från helvetet.
Ensemblespelet imponerar stort, bland andra briljerar Pia Johansson med sin finstilta komik och Niklas Falk, som i sin aspirerande rektor med passion för jämställdhetsplaner förenar det rörande och dammiga. Mest förtjust blir jag dock i Lena Nilssons misslyckade Christel, fullständigt bedårande i all sin vilsna outhärdlighet. Men trots rolig och träffsäker dialog är det något med dessa figurer och denna berättelse som är just alldeles för typiskt. De verkliga brännpunkterna uteblir och karaktärerna blir aldrig mer än karikatyrer. Publiken betraktas heller sällan som något annat än just en skolklass och när fondens takspegel i slutscenen vänds ner och återspeglar våra blanka nunor blir det pedagogiska tilltalet i uttryckligaste laget.
Loading ...
