”Gift dig med en riktigt bra kvinna.” I början av pjäsen bjuder pastor James Mavor Morell på ett gott råd och sammanfattar på sätt och vis därmed sin egen insikt i slutet av den. Ja, han vet väl redan nu att han själv har gift sig med en sådan, men kanske inte riktigt på vilket sätt och hur tacksam han ska vara.
Däremellan ska ett antal figurer, vissa mer skissartade än andra, få egen eller bidra till andras insikt i denna puttrigt socialmoraliska salongskomedi. Den människoälskande socialistiska pastorn ruckas i sin självsäkerhet när den unge adelsmanspoeten Marchbanks utmanar hans äktenskap med den åh så underbara Candida. Lägg till en svärfar, en pastorsadjunkt och en maskinskriverska, och en obekymrad ”Ibsen light”-föreställning kan börja snurra. Den där riktigt bra kvinnan (i Marie Richardsons gestalt) får småningom slutordet, om än i milt moderlig ton.
Det är inte alldeles lätt att hitta stor nutidsbäring i denna historia från slutet av 1800-talet om kärlek, äktenskap och moral, och det kan heller inte vara intentionen med Thommy Berggrens regi. Hans Candida är underhållande, kvalitetsmedveten trevlighetsteater som bitvis är i sömnigaste laget. Ungefär så som högläsning framför brasan i en öppen spis (vilket även förekommer här) kan göra vem som helst lite mosig.
Men jag ska ge ett par tips på hur man får kvällen att bli riktigt njutbar.
Som vanligt gör Anna Asp scenografin, och som vanligt är det julafton för dig som gillar traditionellt kostymdramemys med gediget tidstrogna detaljer. Asp bygger en värld värdig ett manus där scenanvisningarna är långa som romankapitel.
Samspelet mellan Berggrenfavoriterna Peter Andersson (den socialistiske pastorn) och Ingvar Hirdwall (den kapitalistiske svärfadern) är som en liten föreställning i sig, fnissande roligt oavsett om det egentligen är meningen eller ens gynnar uppsättningen i stort. Det är som de bara leker, ”skurkar och präster emellan”, och ibland inte kan hålla sig för skratta åt sig själva.
Slutligen, och framför allt, koncentrera dig på de båda stjärnorna ur den yngre generationen: Michael Jonsson och Shima Niavarani. Jonsson är som alltid så övertygande och levande att man undrar hur poeten Marchbanks skulle kunna göras på annat sätt än så här. Niavarani är den som bäst gör texten till sin, hon ger den trånande, truliga sekreteraren en egen tyngd och slår samtidigt an den lätta komeditonen perfekt.
Loading ...
