Samma pjäs på fyra stora institutionsteatrar samma höst. Man kan undra om repertoarläggarna bildat kartell, eller om det verkligen är så svårt att hitta spelbar samtidsdramatik. Men man förstår också valet av populäre franske dramatikern Eric-Emmanuel Schmitts Petits crimes conjugaux.
Dramaten och Smålands Musik & Teater har valt en bokstavstrogen översättning av titeln, Små äktenskapliga brott, medan Helsingborgs Stadsteater/Riksteatern mera vitsigt metaforiskt och klerikalt kallar sin version för Tills döden skiljer oss åt.
Schmitt har alltid något för alla, både för den underhållningstörstande och för den som vill ha lagom mycket emotionell och intellektuell stimulans. Både tanke och känsla, men inte så att det går till överdrift med någotdera.
Pjäsen beskriver en man som under oklara omständigheter drabbats av trubbigt våld mot huvudet med påföljande minnesförlust. Hans hustru tar hem honom från sjukhus, och omedelbart börjar dramatikern i bästa deckarstil – den manliga rollfiguren är deckarförfattare – att lägga ut indicietrådar. Har mannen minnesförlust, eller testar han sin hustru? Tar hon chansen att omskapa hans identitet, när hans minne är blankt? Vad är egentligen identitet och minne, och vem äger rätten till sanningen om ett kärleksförhållande?
Allting går väldigt fort, föreställningen är i Helsingborgsversionen mindre än en och en halv timme kort. Snabbt, snabbt lämnas identitetsproblematiken, och pjäsen domineras istället av ett psykologisk grundantagande: stark kärlek, i betydelsen starkt och kanske också destruktivt beroende, ligger väldigt nära hatet. Otrohet, svartsjuka och alkoholmissbruk blir nya motorer för konfliktens utveckling, när minnesförlusten skjuts i bakgrunden.
Göran Stangertz och Kajsa Ernst spelar bländande skickligt och välrepeterat, i Björn Melanders högeffektiva regi och bearbetning. Här finns en vass och rapp täthet i replikskiftena och en kylig understatementhumor som påminner betydligt mera om brittiskt och franskt skådespeleri än om svenskt.
Stangertz gör sin karaktär till en cynisk men också charmerande humoristisk snajdare, medan Ernst spelar på sårad stolthet, vrede och kvinnligt revanschbegär.
Men om iscensättningen är skicklig och ypperligt professionell, så är det bara sällan som äktenskapsdramat berör genom verklig inlevelse i rollfigurernas ångest. Schmitt är som August Strindberg, Eugene O’Neill och Edward Albee snabbspolade i lightversion. Någonstans blir det för abstrakt och jäktat, mera ett avancerat dramaturgiskt exempel än gripande gestaltning.
Loading ...
