Vi som diggar Paula McManus för hennes medverkan i stockholmska Backstagesuccéer som Dr Kokos kärlekslaboratorium (manus och skådespeleri) och Sårskorpor (skådespeleri) känner igen oss.
Och vi diggar! Här möter vi samma crazyhumoristiska förhållningssätt till livets villkor. Här möter vi samma tvära kast mellan barnslig lek och djupt allvar.
Humla (Caroline Söderström) är en tuff, lite tilltufsad femteklassare som bär en utstuderad clownidentitet som sköld mot det svåra som stavas ”mamma dricker”. Ett faktum som hon tacklar genom att fly bort i amerikanska framgångsdrömmar, där klackarna är höga och sensationsomsorgen i klass med Ricky Lakes.
I fantasin är Humla stor och stark, så stark att hon kan bära lilla mamman i fickan. Bara ibland dyker det rykande skräpet upp ur sänglådan, bara ibland önskar hon att hon kunde gå till skolsyster och lämna mammaansvaret ifrån sig, skrika hjälp i megafon och uttala det hemliga och skamliga.
Caroline Söderström är en god komedienne och Paula McManus befriade fantasi tas väl till vara i Nora Nilssons rappa regi, så under stora delar av föreställningen kluckar det av skratt i bänkraderna. Och genom skrattet öppnar sig, som bekant, porten till det innersta, till det som griper tag.
Men till slut är det som om ensemblen övermannas av det tunga, som om Nora Nilsson har känt sig tvingad att hejda ett fortsatt ironiskt tilltal av rädsla att distansera sig från publiken och temat.
Betrakta det som randanmärkningar, men i vissa stunder tappar Snöhumla sin unika bärkraft av lekfullhet, för att i stället vingla någonstans mellan sentimentalitet och socialrealism. I vissa stunder tar verkligheten ett alltför obekvämt struptag. Det gör det lite svårt att tro att det verkligen är glitter mamma skymtar i sänglådan i föreställningens slutscen.
Loading ...
