Det är som på Dans- och teaterfestivalen, tänker jag efter fem minuter med Tilman O´Donnells This is på Göteborgsoperans lilla scen. Det känns helt enkelt som ännu ett av alla unga, abstrakta, europeiska gästspel som brukar dimpa ner i Göteborg i augusti med sin höga konstnärliga ambitioner och sin fysiska turboenergi. Déjà vu-känslan blir extra påträngande när festivalgeneral Birgitta Winnberg Rydh dyker upp i bland åskådarna!
This is är en konceptuell och uppspelt performance med rörliga konturer, osammanhängande prat på bruten engelska, lite psykologi och en dos politik. Rummet är avdelat i stora bås, som dansarna rör sig emellan och ovanpå. O´Donnell låter åskådarna ströva fritt i rummet. Personligen gillar jag fågelperspektivet en trappa upp. Där inbillar man sig att man har kontroll. Å andra sidan är det rätt befriande att kapitulera i ett hörn framför en lång kontaktimproviserad duett eller att bara fokusera på den orörlige mannen på golvet i boxen med tv:n.
Halva nöjet är att betrakta alla andra som lufsar runt och aktar sig för att trampa på dansmattan. För trots att vi är fria att titta på vad vi vill när vi vill, så rör sig alla i flock på ett fascinerande sätt. Vi styrs av intresset för var det verkar hända något viktigt och när detta verkar ta slut.
Intressant, är min lite torra sammanfattning av This is. Föreställningen är snygg och smart men väl intellektuell. Som publik blir man fascinerad, men inte berörd. Där har Tilman O´Donnell en bit kvar jämfört med till exempel Sidi Larbi Cherkaoui som gästade Göteborg 2004 med en föreställning där Tilman gjorde en fin insats som dansare.
Hur som helst är det riktigt roligt att balettchefen Johannes Ekman vågar ta in lite postmodern punk på operan. För även om baletten är ett nutida kompani, och även om man har jobbat med massor av olika koreografer, så är det första gången jag ser något i den här bråkiga stilen på institutionen.
Loading ...
