Det är svårt att se en älskad roman översättas till teater, särskilt om teaterupplevelsen skiljer sig från läsupplevelsen. Carl Jonas Love Almqvist roman Drottningens juvelsmycke innebar för mig en stark identifikation med Tintomaragestaltens utsatthet. Men Gävleversionen av den fokuserar mer på intrigerna i sjuttonhundratalets överklass än på Tintomara själv.
Gestaltningen av Tintomara, här spelad av Niklas Riesbeck, är bokstavligt talat undanglidande. Rollfiguren flaxar iväg med stora kliv och bortvänt ansikte eller fryser i låsta positioner. Tintomara blir mer av en manlig transvestit som försöker gå i högklackat, än något obestämbart mellan man och kvinna. Det verkar som om regissören faktiskt valt en läsning där Tintomara är en man som klär ut sig till kvinna.
Huvudpersonen skildras som ett objekt för andras känslor och tillåts inte framträda som subjekt förrän i några korta scener i slutet av föreställningen. Det är dels när Riesbeck sjunger Tintomaras sång, dels när han befinner sig i Klara kyrka strax före häktningen. Det är starka scener men de kommer väl sent. Åskådaren får ingen möjlighet att identifiera sig med Tintomara och hans/hennes drag av Jean-Jacques Rousseaus vilde, oförstörd av uppfostran och normer. Tintomara blir enbart ett offer och kritiken av det sociala spelets oärlighet, rollspel och förtryck som finns i romanen, går förlorad.
Föreställningen som helhet innehåller en mängd fina arbetsinsatser men den saknar sammanhang och ger ett splittrat intryck. Splittringen förstärks av det evinnerliga åkandet med vridscenen, särskilt i första akten. Mot slutet av föreställningen börjar till och med publikläktaren att röra på sig. Men det var inte den sortens underhållning jag ville ha.
Länk:
Läs Drottningens juvelsmycke i digital form på Projekt Runeberg.
Loading ...
