Mitt första möte med dansgruppen ”På egna ben” skedde en solig försommardag i en överfull cafeteria. Helt oberörda av att publiken praktiskt taget satt i knät på dem gav dansarna järnet och bjöd på en show som fick folk att nästan dansa ut ur lokalen efter föreställningen.
Jag fick en känsla av att det var något speciellt med den här dansgruppen. För att få reda på vad det kunde vara tog jag kontakt med gruppens ledare, koreografen Ann Charlotte Brobjer.
När vi träffas på Folkkulturcentrums lokaler på Skeppsholmen är det en inte fullt lika solig vinterdag. Den gamla byggnaden är full av oväntade detaljer, en påminnelse om att den tillhört marinen. En inspirerande miljö, och ett medvetet val av Ann Charlotte.
– Det är så mycket i de intellektuellt förståndshandikappades liv som utspelar sig på institutioner och dagcenter därför är det viktigt för dem att få vara i en annan miljö, säger Ann Charlotte Brobjer.
Tio år på egna ben
När jag ber Ann Charlotte berätta om hur det började blir hon först helt tyst, säger sedan att orden är viktiga men att hon är en dansmänniska. Om hon skall gå till botten med det hela känner hon att det började med lusten att leva.
– Det var faktiskt livsviktigt för mig att dansa när jag växte upp.
Eftertänksamt tillägger hon att lusten att leva är förknippad med lusten att dansa.
Kärleken till dansen har hon tagit med sig in i arbetet med människor med olika funktionshinder, ett arbete hon ägnat det mesta av sin tid de senaste tjugotvå åren. För tio år sedan föddes ”På egna ben” och med ett stort varmt leende säger hon att det hänt så mycket under den tiden att hon inte vet var hon skall börja.
Ann Charlottes tanke med ”På egna ben” var inte att ge offentliga föreställningar. Det var de fyra ursprungliga medlemmarna som ville uppträda inför publik.
Den första föreställningen blev en positiv upplevelse för dansarna och resulterade i fler förfrågningar. Genom åren har det blivit ett femtiotal föreställningar runt om i Stockholmstrakten, nästan alltid inför fullsatta salonger. Nu senast på gruppens jubileumsföreställning på Nalen i Stockholm var publiktrycket så stort att man blev tvungen att planera in två extraföreställningar i januari.
En helt ny föreställning blir det på Nalen den 29 april, Dansens dag. Om det finns pengar. Som med all kulturell verksamhet är bristen på pengar det stora problemet.
Att balansera mellan ordning och kaos
Improvisationen har en central roll i Ann Charlottes arbete. Den fungerar som en pedagogisk modell som hon kan använda med många olika människor. Improvisationen ger henne också utrymme att bejaka och bekräfta det som finns hos dansarna och använda det, om det stämmer med helheten i gruppen.
– Jag får verkligen träna mig i att se var och en och att ha koll på helheten.
I motsats till vad många kanske tror är inte improviserad dans något som har en början och ett slut och däremellan ett fritt innehåll. Man måste också skilja på improvisationens roll i processen och i den färdiga föreställningen.
När de improviserar i gruppen kommer de dit där de är just nu och får möjlighet att förankra sig i sig själva och i sina kroppar. Arbetet i gruppen leder fram till en dansföreställning som har en bestämd struktur men som är öppen för det oförutsägbara.
– Jag måste vara beredd på att vad som helst kan hända, inte hetsa upp mig utan använda situationen. Det kan bli väldigt roligt, ofta handlar det om att se hur man kan använda sig av det under en föreställning.
Improvisation är en balansgång mellan ordning och kaos och för Ann Charlotte är det också vad ”På egna ben” handlar om.
– Blir det för mycket ordning blir det tråkigt vilket i en sådan här grupp slår över i totalkaos. Samtidigt får det inte bli för mycket kaos för då blir det otryggt.
Närhet och närvaro
Förutsättningen för ett meningsfullt resultat är att bygga upp en gemenskap som vilar på en trygghet både i sin egen kropp och i gruppen.
– Det finns inget bättre sätt än dansen och mötet i rytmen för att skapa den gemenskapen.
Det är medlemmarna i gruppen som står i centrum och det är deras behov som kommer i första rummet.
– Det måste bli bra för dem annars kan man lika gärna avstå.
Därför blev Ann Charlotte inte så lite upprörd när hon blev felciterad av en reporter som blandat ihop uttrycken närhet och närvaro. Att ha närvaro på scenen är ju som bekant en helt annan sak än att visa närhet mot en person.
Vad hon ville säga var att dansarna har en ovanligt stark närvaro på scenen, ingenting annat. Scenisk närvaro är nästan det svåraste av allt och att just dessa dansare har det i så rikt mått är en följd av ett medvetet arbete med att stärka deras identitet, integritet och värdighet. Det är viktigt för alla, men speciellt för människor med ett intellektuellt förståndshandikapp. De har ofta har svårt med distans och att sätta gränser, till exempel att avgöra när och mot vem man skall visa närhet och inte.
Solodansen stärker identiteten
Solodansen hjälper dansarna att stärka identiteten och att hitta sina gränser. För dansaren blir det som att säga: ”Här är jag i min dans”. En viktig del i solodansen är att kommentera och bli kommenterad.
– Att ha tålamod och intresse att titta på andra är inte självklart i en sådan här grupp. Men det är viktigt att prata om aspekter som det personliga uttrycket och närvaron i dansen.
Från början var det mest Ann Charlotte som kommenterade men nu kommenterar dansarna också varandra.
– De har det svårt intellektuellt men de är väldigt bra på att se och på att ge varandra stöd när det är någon som behöver extra stöd.
Samspelet i dansen, att mötas i en dialog eller i ett större sammanhang, är en annan viktig aspekt. Ofta får någon av dansarna ta över och leda gruppen en stund.
– Och då, säger Ann Charlotte med ett leende, då kan spännande saker hända.
Men det är inte bara ett samspel mellan dansarna i gruppen utan ett samspel mellan henne och den enskilda individen. Hon försöker att inte styra utan stimulerar fram en utveckling genom att föreslå möjliga förändringar.
– Men, säger hon allvarligt, förändringen måste ske på deras villkor och när de är redo för det.
Värdighet lika viktigt som färdighet
Gång på gång kommer Ann Charlotte tillbaka till hur mycket hon lärt sig i arbetet med gruppen, lärdomar hon också haft nytta av i livet. En insikt är att värdighet är lika viktig som färdighet.
– Det spelar ingen roll om man är utvecklingsstörd eller ej. Den som visar sig på ett självklart sätt med en naturlig värdighet, berör alltid.
Men för att nå dit gäller det frigöra sig från censuren, det lilla förtrycket, som kan bestå av en klapp på axeln, en sned blick eller något annat som skapar en känsla av att inte vara godkänd. Det yttre förtryck som människor med ett intellektuell förståndshandikapp möter leder ibland till att de vänder sig mot varandra.
Men gemenskapen i gruppen har lett till en ökad solidaritet. Nu är det inte längre artister som Carola som är idoler utan de äldre medlemmarna. Dansen leder också till meningsfulla möten med människor som inte är utvecklingsstörda. I början fick de delta i föreställningarna och då blev det tydligt att dansens kvalité inte bestämdes av dansarens intellektuella eller fysiska förmåga.
Drömmen om ett samhälle där alla får plats
Ganska snart insåg Ann Charlotte att det hon gjorde tillsammans med gruppen hade en mer övergripande samhällsaspekt. Inte minst i mötet med publiken, som ofta får sitt första möte med en intellektuellt förståndshandikappad person på scen. Genom sitt arbete hoppas hon kunna bidra till att skapa ett samhälle där alla får plats.
– Om jag lever i ett samhälle där det inte finns människor med olika funktionshinder då blir jag rädd. Tänk om jag själv blir funktionshindrad och ingen bryr sig om mig?
Men föreställningen kan också bli ett inspirerande möte med dansen. Det är viktigt för henne att dansen är tillgänglig för alla människor.
– Det är en rättighet för alla att få utöva dans.
Hon har tänkt skriva en bok om gruppen, men tiden har inte räckt till. Den har gått till arbetet med gruppen och det ligger många timmars hårt slit bakom framgångarna.
Kraft att kämpa vidare får hon från det starka gensvar publiken ger dansarna varje gång de uppträder. Och den stora behållningen är en ökad insikt om vad livet egentligen handlar om, som att ett intellekt är viktigt, men kanske inte livsviktigt.
– Har man inte lusten att leva hjälper det inte om man har en massa färdigheter, kunskaper och ett skarpt intellekt. Lusten att leva, liksom lusten att dansa, uppstår när man blir sedd, blir bejakad och bejakar sig själv.
Loading ...
