Tioåringen Moment recyclar sig själva och sin funkisteater på scen. De är bra på sådant. Ända sedan starten som fri teatergrupp har de kokat teatersoppa på en spik – rent ekonomiskt alltså.
Deras punkiga nollbudgetscenografier har varit både nödvändighet och statement, men i den konstnärliga skattkistan har det aldrig varit någon brist på kreativitet.
Den här gången satsar de med stor ensemble och helaftonspjäs. Gamla Momentfavoriter har ingått symbios med August Strindbergs drömspelskaraktärer. Som vanligt dubbelexponeras dessutom verkligheten i teaterkontexten – inget hymmel med att det bakom Edgar och Alice från Dödsdansen, Birgitta från Pelikanen och Woyzeck från Woyceck finns en Andreas, Isabell, Mathias och Linda, som gärna kommenterar och översätter när Strindbergsglosorna blir för ålderdomliga.
Vi är i Gubbängen nu, i samtiden, men inte vilken samtid som helst utan Momentsamtiden, där allt är vridet både åt höger, vänster och bakfram som i en outgrundlig skrattspegel.
Moment teater är en vuxen tioåring med barnasinnet i behåll. I deras Ett drömspel finns ett lugn som jag inte upplevt hos dem tidigare. Än lever rockromantiken med tremannaband på scen, Diktaren (Andreas Boonstra) framförandes rockballader och Affischören (Linda Källgren) med röd elgura i stället för grön sänkhåv att våndas över.
Men riffen får vila mellan varven för att ge plats för vinpimplande Birgittas (Mathias Olsson) skvalande smörsånger i radion, men framför allt till tystnad och eftertänksamhet.
Indras dotter (Louise Peterhoff) själv är distinkt och jordnära i rejäla joggingskor. Orubblig betraktar hon det mänskliga eländet, men när hon själv kliver in i ett diskbänksrealististiskt äktenskap med Advokaten (Martin Jonsson) står henne blodpuddingsdofterna och bristen på skönhet upp i halsen.
Det blir smälla-i-dörren-såpa för hela slanten när hon lider kvalen av jordelivets samliv.
Moments professionalism är heterogen: de kan konsten att inte berätta för mycket och vältrar sig ibland i konsten att vara alldeles oironiskt övertydliga. Kolbärarscenen blir så en indignerad föreläsning om läderindustrimisär i Indien och i Skamsund/Mälarhöjden bor en viss polismästare Lindberg.
De presenterar med värme och humor en Strindberg utan hög hatt och skyddande galoscher. Sällan har väl gamle August känts så samtida och prosaisk som här, så strippad på pompa och högfärdig metaforik. Själv kikar han ner på torget genom ett fönster i fonden. Det må vara synd om människorna, men han skulle nog ha trivts i Gubbängen.
Loading ...
