Tiokronorsflickan på Angereds teater

Sofia Pekkaris Helena skruvar upp mungiporna i ett stelt leende. Hon förklarar för sin vän Klas att hon ler för att bli söt. Söt är nämligen vad alla vill ha. Ändå vill hennes pappa inte vakna. Varje gång hon försöker väcka honom ger han henne en tia för att få sova i tio minuter.
   Karin Dahlströms fantasieggande scenrum och kostym går i sobert svart. Det enda ljuselementet är rummets akvarium. Det är också i vattnet pjäsens drömsekvens utspelar sig. Det blåser upp till storm i det blänkande svarta draperiet som hänger ner från taket och pappan är äntligen vaken. Han lystrar till dotterns sirensång när hon rullar in på scen som gnistrande fisk. Men fantasier kan inte rädda situationen. Pappan reducerar sin dotter till flicka, på väg att bli kvinna, en varelse han överhuvudtaget inte begriper.
   En av föreställningens sorgligaste bilder är när pappans pengar tagit slut och dottern köpt sig till tio vakna minuter. Hon sätter sig på hans axlar, men han står bara där apatisk utan att röra sig och snart har han somnat om igen. Pekkari och Ericson fångar barnens rastlösa kroppsspråk med stor stilsäkerhet. När Helena så lämnar sin sömniga pappa gör hon det med barnets självklarhet. Ensam kvar är pappan som inte längre kan sova.