Socialrealistisk skräckkomedi

Det pågår en kvinnorevolution på scenen, en revolt mot världshistoriens patriarkala dramer: På Teater Galeasen har vi Ifigenia som vägrar vara ett offer trots att hennes pappa mördar henne, på Sverigeturné har vi just nu tyska kultgruppen She She Pop som ger nytt ljus åt Kung Lear genom att låta sina egna pappor spela i ett nytänkande fäder och döttrar-drama. Och nu har vi också Martina Montelius nyskrivna pjäs Titta vad ni har gjort! som tar ett skamgrepp på Strindbergs heliga relik Den starkare. Och vilket skamgrepp!

Av Den starkare återstår egentligen bara den andliga armbrottningen mellan två kvinnor med helt olika förutsättningar i livet, men som ändå möts: Kärlek ställs mot hat, mutist möter ordekvilibrist (med dyslexi) Och singel möter gift i detta gynekologiska grepp på Strindberg. Men det är inte en helt stum mlle Y vi möter i Montelius fria pjäsadaption, utan en rasande, arg och hämndlysten Y. Och caféet är i första akten ersatt av en gynekologmottagning.

Så har persongalleriet också tillförts en tredje person, den ”ståtlige vitrocken” Börje, dråpligt situationskomiskt gestaltad av Kalle Westerdahl. Börje och Ulla-Karins personliga assistent Karla (Lo Kauppi), som hellre kallar Ulla-Karin sin klient än patient och föredrar att knulla runt framför att dra runt på en rullstol, får symbolisera samhällets allt mer egoistiska förakt för de svaga medan Ulla-Karin blir den fjärrskådande, sanningssägaren och hämndgudinnan, ”ett mirakel på hjul”.

Med Titta vad ni har gjort! debuterar Martina Montelius som skådespelare. Och det är svårt att se vem som skulle kunna göra rollen som den rullstolsbundna Ulla-Karin bättre än hon själv i en föreställning där ingenting är heligt, allra minst döden. Eller vad sägs om att ha en ”Death alert” i sin Iphone som med en tjusig signal meddelar när en anhörig till dig har gått hädan? Bara att knappa in de personnummer du vill ha koll på. 

Montelius socialrealistiska skräckkomedi är en föreställning som i sina svagare stunder kan slå över i en alltför lättsam kulturelitbuskis som inte helt hanteras av Figge Norlings regi, men där slagsidan pareras med ett poetiskt undefundigt manus. Det är också en av flera föreställningar i höst som frustar av energi och samhällelig revanschlust, en uppsättning som överraskar sin publik och gör det angeläget och roligt att gå på teater igen.