Mörk rysk humor, kryddad med en stor nypa spansk teatralisk passion. I en av Sevillas äldre stadsdelar, ett kvarter från Santa Cruz, ligger flamenco- och sevillanobaren La Carbonería, med traditionell musik- och dansuppvisning varje kväll. Under sex dagar i juli sattes Anton Pavlovic Tjechovs komedi La petición de mano (på svenska kallad Ett frieri) upp, regisserad av José Maria Rodriguez-Buzón. En storgestikulerande enaktare på drygt 50 minuter.
Bananplantornas kraftiga stjälkar och stora blad sträcker sig som ett täcke över barens innergård. Gröna bananklasar hänger tätt över scenen och bara väntar på att få rasa ner på skådespelarna. Färgglada glödlampor sprider ett besynnerligt ljus och väggarna lyses upp av neonrör. De drygt 100 i publiken är fint uppklädda, vilket folk i Sevilla i allmänhet är, i blommiga långklänningar och raka kavajer. Inträdet är gratis och ett glas vin kostar 10 kronor.
Utåtriktat spel
På den lilla scenen står en gungstol, ett bord, en flaska äppellikör och ett gevär. Först upp är en frodig kvinna i tjockt svart hår och röd flamencoklänning, som sjunger lidelsefullt och dansar med sin solfjäder. Skådespelarna riktar sin dialog direkt till publiken, vissa får smaka på tandgnisslande leenden och andra får ta emot utskällningar och hot.
En fader skall gifta bort sin manhaftiga dotter till sin bästa vän, som fått för sig att hon vore en god husfru.
Dialogen är rapp och krokig, gestikuleringarna stora och vräkiga, hiskeliga skratt i falsett och hårda stamp i scengolvet när geväret går av.
Hårt trafikerad bar
Även om man inte kan spanska går historien rätt in. Och varken faderns vän eller dotter har lätt att få varandra – tvärtom. Det är så synd om dem, och de bara bråkar; vem har finast familj, vem har finast hund. Ingen ger med sig, men båda vill gifta sig, och fadern sliter sitt hår i förtvivlan.
Hela gården fungerar som scen och dialogen yr över huvudena på publiken. Trots att föreställningen börjar först halv elva på kvällen är den sydspanska hettan slående. Folk ur publiken går ideligen till baren och fyller på med nya Tinto de Verano, en skönt svalkande vindrink.
Efter föreställningen möblerar de snabbt om och fyra flamencomusiker sätter sig på scenen och spelar; en med fiol, en med gitarr och två med sång och handklapp – liksom händerna vore instrument. Lidelsefullt framför de låtar om förlorad kärlek och förgången ungdom. Och plötsligt blir skillnaden mellan ryskt och spanskt drama till intet.
Loading ...
