Vita tyllgardiner. Vita linnedukar. Franska fönster (om än spruckna). Gula skor på Lopachin. Det är Anton Tjechov som på den gamla goda tiden när Vibeke Bjelke sätter upp Körsbärsträdgården på Helsingborgs stadsteater. En interiör till den döende aristokratins liv. Inkännande, känslomässigt spel i behärskat tempo, så alla ska hinna med att låta känslorna riktigt sjunka in.
Maria Kulle gör Ranevskaja med lite extra utspel, så den stackars världsfrånvända godsägarinnans smärta ska bli allas och envars. Michalis Koutsogianakis gör Lopachin till en leende clown sockrande sina bittra besked, full av klassresenärens osäkerhet och vädjande inställsamhet. Men hans segertal efter det stora förvärvet låter som en annalkande storm. Fredrik Dolk försöker få ihop den svåra tjechovska blandningen av tragedi och komedi, men lyckas bara med det sistnämnda. Ester Claessons Anja tycks vara på gränsen till nervsammanbrott.
Scenen är en extra bred arenascen, med publiken nära, vilket får till följd att skådespelarna åtminstone inledningsvis vänder sig med repliker mot salongen. Dock utan avsikt att riva någon fjärde vägg. Vibeke Bjelke tycks verkligen velat göra en klassiker på klassiskt vis, utan några distanserande moderniseringar. Det är mycket välgjort in i detaljerna, på gott och ont, men tillför inte något nytt eller utmanande. Den berömda bågsträngen låter som ett spökrop. Ljudlandskapet mullrar hotfullt i bakgrunden. Det är den oroväckande framtiden. Oroväckande kanske även för detta mycket konventionella sätt att tolka Tjechov.
Loading ...
