Inferno i familjen

recension/teater. Kvinnor offras igen. Men trots en stukad mamma, en dotter som tar livet av sig och en inte alldeles klar förståelse för varför man dramatiserar Tjuven sväljer Nummers Astrid Claeson hårt när hon ser Linus Tunströms uppsättning av sin pappas roman Tjuven på Uppsala stadsteater.

Linus Tunströms första uppsättning på sin egen teater blev dramatiseringen av pappa Göran Tunströms roman Tjuven.
    Ida Pripp (Anna Carlsson) är gift med Fredrik Jonsson Lök (Antti Reini). De har tolv ungar och det är femtiotal i värmländska Sunne. Fredrik hänger på bänken vid korvkiosken och dricker fin köpesprit. Sedan kommer han hem och våldtar sin fru.
   När man till Ida lägger dottern Hedvig – i princip de enda kvinnorollerna – undrar man för hundrade gången när scenen ska slippa kvinnooffren.

Bland parets tolv barn finns Johan, nära gestaltad av Bengt Nilsson, rörande med sina fysiska problem. Ljusbrun kalufs och rädd om sin syster (egentligen kusin) Hedvig. Shima Niavaranis Hedvig är fullständigt briljant. Med stapplande gång, beskriven som en lindanserskas, enorma ögon och bylsiga kläder vill hon vara alla till lags, göra rätt och vara snäll. Och hon blir galen.
   Johan och Hedvig tar hand om varandra. Ska alltid skydda varandra i ett hem som i Ulla Kassius underbara scenografi bokstavligen snurrar omkring.

Det är när Johan hittar böckerna – litteratur finns inte i det Lökska hemmet – som en utväg ur misären, och en chans att rädda Hedvig, visar sig. Han ska stjäla Silverbibeln, men fastnar på vägen i studierna och beslutar sig för att bli dammig vid Uppsala universitet. Han ska studera döda språk.
   Här måste jag fråga mig om valet av just Tjuven är en eftergift åt Uppsala – Silverbibeln finns ju på Carolina Rediviva. Mellan slottet och Domkyrkan som Bengt Nilsson påpekar i ett ovanligt lyckat publikfrieri.

Om första akten varit ett snurrande inferno i familjehemmet, slitet, unket och försupet med barn som antingen slåss, skriker eller gör inbrott är andra akten en stilla kvadrat. Från den ram som blir Johans hem i Uppsala till den filmduk som visar filmen om när han åker till Ravenna (en blinkning åt da Vinci-koden) – allt snurrande kaos är borta. Han blir grå, instängd i sin egen universitetsfyrkant: gräver ner sig tills hans livsverk blivit att kunna ett dött språk. Tills Hedvig kommer tillbaka in i hans liv. Hon är nu bortom allt förnuft och det enda som kan nå in till den gamla Hedvig är sången Johan sjöng när pappa knullade mamma. Och till slut tar hon livet av sig.

Jag förstår inte varför man väljer att dramatisera Tjuven. Det är som om Linus Tunström vankat omkring för länge med faderns roman i sig. Han är nära den. Jag oändligt långt ifrån – förklaringar lämnas bort och hålrum uppstår.
   Men trots det: Johan och Hedvig, eller Bengt Nilsson och Shima Niavarani, gör att jag sitter och sväljer. Tunström visar hur utsattheten skadar, blir oersättlig och till sist befriar och föder nytt liv.