Dansgruppen Agnes har hämtat inspiration från de i feministkretsar urpoppis Gävledagisen, Tittmyran och Björntomten. De vill få barnen att fundera om det är nån skillnad på att vara flicka eller pojke.
De ser supercoola ut, dansar läckert och barnen diggar. Men inte får de barnen att fundera. Barns funderingar sätter inte igång efter att ha sett en dans och höra ett fåtal röster säga: ”Rött är snyggt som blod” och ”Grönt är snabbt”. Vare sig mamma eller barn går hem med en tankeställare.
Jag som hade hoppats att min fyraåring skulle få sig en rejäl aha-upplevelse så att vi skulle slippa detta eviga bråk om färger och kläder varje morgon.
Inte ens ”killgrisar har ju rosa!” får barnen att haja till. De tycker det är självklart. Ja, killgrisar är rosa, men pojkar har det inte.
När de ska gestalta tjejfärgerna så finns där mer energi och glädje och ljus. De gör killfärgerna ännu deppigare än vad de redan var. Jag trodde att de skulle göra ett svart och blå-revival. Så att småtjejerna hajade att det både är tufft och fint med svart.
Efteråt är det dansverkstad och alla tjejer väljer en rosa flagga och killarna en svart, förutom ett par tre stycken mycket modiga flickor som väljer svart.
En skön synupplevelse, det var det. Men inte på nåt djupare plan.
En skön upplevelse var dock inte Tant Klaver! Hjälp, vem har gett henne möjligheten att skrämma ihjäl våra ungar? Jag är fortfarande helt skärrad.
I mitten står en underbar prinsessäng, med glänsande madrasser i vackra färger. Bakom sängen står en stor prinsesskrona i glittrigt guld. Min fyraåring har superhöga förväntningar.
Föreställningen börjar. Tant Klaver stressar sig igenom Prinsessan på ärten, hon spelar alla roller själv och till och med jag som vuxen har svårt att hänga med. Allt känns helt hemmagjort och hon sjunger hela tiden kassa sånger med hemsnickrad text. Och det låter så där som när man själv sjunger nåt på skoj hemma när man leker med barnen. Förväntar man sig inte lite mer när man går på teater?
Sagan slutar med att den ”prinsessa” som Tant Klaver spelar slipper bli prinsessa och bara bli polare med prinsen. ”Skönt att jag slipper bli prinsessa för då kan jag bli det jag vill istället.” Hoppas några barn tog in detta mitt i den kaotiska pjäsen.
När pjäsen är slut börjar Tant Klaver trolla. Hon säger snabbt och knappt hörbart: ”kom ihåg att det här får bara jag göra”. Och så stoppar hon tre pingisbollar i munnen. Min fyraåring får panik och börjar gråta. Andra barn kippar efter andan. Otroligt obehagligt.
”Nu har jag gjort bort mig igen”, säger Tant Klaver.
Ja det har du sannerligen gjort.
När vi kommer ut på gatan känner jag mig som jordens sämsta mamma som tog med min lilla tjej på detta. Hon mår dåligt i flera timmar efteråt, jag gissar att hon kommer vara lite rädd för att gå med på teater igen.
Tant Klaver känns som en tokig tant, som ger barnen mardrömmar. Hon vill säkert väl men har noll koll hur barn är och vad de gillar och vad som skrämmer dem. Så allt blir pannkaka och hon blir inte skojiga Tant Klaver utan hon blir en häxa på riktigt som barnen är livrädda för. Vilka barn vill se henne igen? Vilka har henne som favvo?
Hörru, Tant Klaver, skippa sången, gör inte alla roller själv, skippa trolleriet, skippa den okokta spaghettin.
”Tant Klaver, barnteater på barnens villkor”, står det på lapparna som hon delar ut. Nja, snarare barnteater på Tant Klavers villkor.
Loading ...
