Tolv gånger Pinter

Den första volymen av tre med Pinters samlade dramatik sträcker sig över tolv märkvärdigt disparata pjäser, ända från treaktaren Födelsedagsfesten (1957), via tevepjäsen Älskaren (1962) och fram till den pyttelilla Presskonferens (2002).
   Harold Pinter bryter sig in i förtryckets slutna rum, heter det i Svenska Akademiens motivering. Det stämmer kanske, även om dessa inbrott måste betraktas som ett slags biprodukter. För egentligen skriver Pinter för att hindra dörren till sina egna rum att stängas.
   Alla för vi samtal med oss själva. Kanske fullbordas situationer som upplevs oavslutade, kanske uppfinns nya. Inte sällan danas i dessa sammanhang tydliga karaktärer. Personer som kan leta sig ut och bli en frekvent del av två verkliga människors umgänge. Av detta slags självgående material består Pinters dramatik i mina ögon. När det är som sämst hålls dialogen vid liv med nöd och flackar oinspirerat. Men när det är som bäst befinner sig läsaren mitt inne i den värld där dessa figurer faktiskt lever, där vad som helst kan hända. Där nya personer kan dyka upp ur mörkret som Goldberg och McCan i Födelsedagsfesten. Och när det är som bäst, då letar samtidigt denne dramatiker efter större sanningar med stor disciplin.
   Att mansrollerna hos Pinter oftast är bra (och med fördel kan spelas av kvinnor) medan vissa kvinnoroller inte kan spelas av någon, beror antagligen på att det inte befinner sig några kvinnor i Pinters inre värld. Allt som finns är människor – och människor blir ”män” i Pinters transkription. Men bland dessa män urskiljer sig nästan alltid förtryckare och förtryckta, och kanske är det allt som behövs i sökandet som aldrig kan anstå, som han gång på gång återkom till i sitt tal vid den stora prisutdelningen.