Fräck Brecht imponerar

Trodde du att Brecht var uträknad från de svenska scenerna? Sällan. Men minnet är kort, så låt mig påminna om att Masthuggsteatern häromåret i god frigruppstradition gick på tvärs och satte upp Den goda människan från Sezuan i en energirik och vital kompaktversion. Nu ger sig regissören Rolf Sossna och ensemblen på Tolvskillingsoperan med samma aptit och lyckas nästan lika bra. Att Brechts text lever och kan spelas med udden mot här och nu är ställt utom tvivel.

Tiggarna i Peachums imperium har kollegor i Göteborgskommersens högborg, Nordstan. Könshandel finns runt hörnet. Mackie Kniven är en självbespeglande mjukisgangster som vädjar till kvinnorna mer än ger dem order. Fru Peachum är tydligt makens kompanjon och ingen kan tvivla på Pollys förmåga att tvätta pengar. Och allt detta utan att uppsättningen belastas med moderna markörer – mer än ett tangentbord plus somligt i floran av taklampor, som Charlie Åström faktiskt använder i sin ljusdesign.

Råger Johanssons scenografi placerar publiken på långsidorna. Entrédörren används listigt i spelet och släpper in tiggare, säng, stöldgods och fängelsegaller efter behov. Svart och rått är scenrummet till sin ursprungliga natur.
   Karin Dahlströms kostymer är lika förvandlingsbara. Alla har en grunduppsättning med t-tröjor, svarta shorts, knästrumpor och snörda skor. Och blänkande hårnålsdiadem. Resten plockas lätt av och på. Sju skådespelare delar nämligen på alla rollerna.

Tolvskillingsoperan hade urpremiär 1928. Flera av sångerna har behållit sin popularitet, de fastnar fortfarande lätt. Ackompanjemanget löser Jonas Franke-Blom på ett överraskande och roligt sätt. Orkestern är inspelad på video, han leder den på storskärm med fast röst och hand i kombinationsrollen som kapellmästare och inspicient. Återkommande kommandon i skvallret är ett av uppsättningens distanseringsknep. Koreografiska utbrott  och skyltar som signalerar scenbyten är andra. Vi får aldrig glömma att vi är på teater.

Men framför allt bärs uppsättningen av skådespeleriet. I stort och smått, eftersom alla alternerar. Även sångerna sitter, i dem ligger mycket av kvällens energi. Särskilt gillar jag det brechtska bettet hos Helen Hanssons Fru Peachum. Hansson är överlag en motor i föreställningen med sin träffsäkra skruv i repliken. Åsa BodinKarlssons Polly har också flera växlar, medan det är den låga växeln hos Per Öhagen som gör Mackie Kniven farlig. De övriga icke att förglömma.

Tre och en halv timme är för långt, särskilt före paus är det segt mellan sångerna, men Masthuggsteaterns fräcka tilltag konkurrerar ut vilken lördagsdeckare som helst.