Tolvskillingsoperan på Stockholms stadsteater

MUSIKTEATER. Att som Rudolfsson förlägga Tolvskillingsoperan till en amerikansk storstad känns bekvämt, med tanke på att den här typen av skurkberättelser med korrupta snutar idag återberättas flitigt i amerikanska filmer. Men utan dessa svängiga och samhällskritiska slagdängor förstås.

Filmisk känns också scenografin, med en kromad varuhiss i centrum som fraktar pjäsens mer eller mindre ljusskygga figurer mellan scener och samhällslager. Upp och ner som en hiss går dessvärre också uppsättningens kondition. Medan sångnumren vinner i puls och hjärta får de talade partierna lätt blodbrist och segnar till. Inte var det väl som mjölksyra i replikerna Brechts Verfremdungseffekt skulle tolkas?
Toppar formkurvan gör dock Dan Ekborg och Pia Johansson som är fullkomligt obetalbara som det strävsamma paret Peachum, han som dryg mafioso och hon som gravt whiskeymarinerad fjompa. Dottern Polly (Helen Sjöholm) blir i deras sällskap totalt kontursvag och ser rätt bortkommen ut när de kör igång. Tacka fan för att hon kastar sig i armarna på Philip Zandéns sluskiga Mackie Kniven.
Men även om Stadsteaterns uppsättning av Tolvskillingsoperan tenderar att bli en politisk lightprodukt så är den musikaliskt sett absolut en femetta med några riktiga showstoppers. I exempelvis Sjöholms sylvassa tolkning av Sjörövar-Jennys ballad och Zandéns smattrande kanonsångsduett med Thomas Roos’ Tiger Brown brinner Brechts budskap med en aldrig svalnande övertygelse och sångnumren blir för uppsättningen vad ett visst sändebud från Pentagon blir för Mackie. Räddningen alltså.

Cecilia Djurberg