Det som Ailís Ní Ríains har varit med om önskar man ingen. Det är en vidrig historia om missförhållanden i kubik: tortyr, missbruk och incest. Om barns totala utsatthet inom hemmets fyra väggar och om omvärldens oförmåga att gripa in när något uppenbarligen är alldeles på tok.
Till en början finner jag språket lockande och lekfullt. ”Andas lite Lotass” skriver jag i mitt block. Fast där Lotta Lotass är en språkkonstnär av sällan skådat slag, har Ailís Ní Ríain, som den kompositör hon är, funnit ett par lyckosamma rytmiska formuleringar som stannar kvar ett ögonblick.
Men pjäsen förmår inte att berätta om dessa tragiska livsöden på ett effektivt sätt. Hur hiskeligt det som berättas än är så når mig inte alltid texten.
Nora Nilsson, som gör regidebut på Göteborgs stadsteater, har dock en ensemble som imponerar, de gör alla fina tolkningar. Eric Ericssons mellanbarn är den kaxiga av de tre och också den som verkar axla faderns mantel och ta sig an en förtryckares roll. Otäckt granskande, ständigt på gränsen till att koka över. Lilltjejen Airnin gestaltas också hon kraftfullt av Mia Höglund Melin.
Men det är Fredrik Evers vekling till storebror som jag tar med mig. Hela tiden steget efter, längst ner i hierarkin och också den som är mest utsatt av barnens plågoande. Fadern, som bara gör sig påmind genom sina svarta skor och sin skräckinjagande hagtornskäpp på scenens högra ände.
Dramat förs framåt genom minnesfragment och lekar. ”Andas, mamma, andas” ropas glatt som hejaramsa. Och då ryser jag. Rörelsemönster upprepas gång efter annan på autistiskt vis, som skydd mot det outhärdliga.
Den visuella upplevelsen av en bassäng utgör Marie Olssons scenrum. Storblommiga tapeter i violetta toner omger den och ensemblen har i vissa scener kostym i samma mönster. De gömmer sig, vill smälta in i väggen och försvinna långt bort från allt hotfullt.
”Det kan behövas ett helt liv för att kunna tala om det” är en av de många återkommande replikerna. Ailís Ní Ríain har något viktigt att berätta, och om resultatet blir mer av slag i luften än käftsmäll så är det åtminstone ett välspelat sådant.
Loading ...
