Fullsatt. Stjärnorna ska snart inta scenen. När de äntligen kommer in möts de av dånet från tusentals människor. Efteråt ska tidningarna recensera stjärnorna för att öka deras glans – eller minska den.
Spelet börjar. Publiken lever hänförd med i dramatiken, suckar, reser sig, ropar -Åh nej! Jaaa!! Talkörer som i antikens Grekland böljar välrepeterade och exakta mellan läktarna. Säkerhetsvakter ser till att känslorna inte svallar över så att publiken tar sig in på scenen för att gripa in i handlingen. Aktörerna luras, slåss, omfamnar varandra, kastar sig på marken och vrider sig i plågor för att i nästa stund triumfera. De skriker, gråter… och gör mål.
Landslagsträning på Råsunda: 20 bollar på scenen, fulländat belysta av solen. Väntar på spelarnas entré. Utslängda, ser ut som medveten scenografi. Här ska något ske.
I bänkraderna sopar latinamerikaner bort plastmuggarna från gårdagens match som skramlar ner till nästa avsats och blandar sig med snus och utspillt kaffe.
Spelarna släntrar in en efter en. Tommy Söderberg busvisslar: liten samlingsceremoni i cirkel före och efter träningen. Blandning av disciplin och lekfullhet. Trams och allvar. De ser valpiga ut, det är förvånande vad de kan prestera, fysiska med varann, som skådespelare. Gosiga nästan. Sen plötsligt exploderar de i energi i ”leka match”-momentet.
-Nu är det samarbete grabbar, nu går vi inte och dräller på egen planhalva, ropar en nöjd Lars Lagerbäck som tillsammans med Tommy Söderberg tränar landslaget.
-Fotboll ska vara som teater – skådespel, känslor, dramatik, säger Tommy Söderberg.
Varför?
-För mig handlar teater om att uttrycka det man har inom sig. Att ge allt, att ge sig hän. Elva på scenen, tolv på bänken. Det är tufft. Alla vill ju upp på scenen och uttrycka sig.
Träningen är gemensam för hela laget, även om det är indelat i grupper som intensivt jobbar med olika matchmoment. Anders Svensson nöter snabbhet mellan koner, han stannar och springer, stannar och springer. Målvakten Magnus Hedman fångar bollar och hans hand slutar inte där fingrarna slutar, den förlängs och blir ett med bollen och i huvudet hör jag vår rörelselärare på scenskolan: ”Preparation, aktion, förlääng! Recovery”.
Grupperna bryter samtidigt för gemensamma stretch- och drickapauser. De håller ihop laget även i formen för träning. När träningen är slut har de varit överallt på planen; öppnat rummet.
Jag frågar Tommy Söderberg: Vad har Teatern att lära av Fotbollen?
-Det är snarare tvärtom, det är fotbollen som har att lära av teatern.
Men när det gäller att engagera en stor publik?
-Ja… marknadsföring. Medieuppbådet hjälper så klart. Och ungdomar. Vi satsar aktivt på nyrekryteringen. En och en halv miljon människor i Sverige är aktiva inom fotbollen. Folk behöver avbrott i tristessen. Fotboll är både underhållning och resultatsport, när vi vinner mår folk bra. Och det är relativt billigt. Teater skrämmer. Det är lätt att bli rädd där om man inte är van.
Fotbollen har nuet i sig, ögonblicket. Det kanske är därför så många gillar fotboll. I det exakta nuet finns inga problem. Teater kräver en insats från sina åskådare i form av att de måste köpa illusionen, vara med och fantisera, för att bli belönade med en upplevelse. För den som redan är alltför tyngd av problemlösning kan det bli ett motstånd som känns för högt att ta sig över, åtminstone just ikväll.
Loading ...
