– Fy fan … vilken skit! Jag fattade för helvete knappt någonting.
– Va!? Fy fan, jag tyckte det var skitbra, på riktigt!
Utropen lyfter ur trängseln efter Ung scen/östs senaste uppsättning Rose Rose Rose, och de två inläggen väcker genast en storm av synpunkter från omkringstående.
Ung scen/öst har alltså anledning att gnugga händerna. Vilket drömläge för regissören Malin Axelsson, som står bakom idén tillsammans med Karin Serres och Marianne Ségol, att ha skapat teater som väcker känslor och debatt. Dessutom, just de två emotionella utbrotten – ”Vilken skit!” och ”Skitbra, på riktigt!” – summerar drastiskt men exakt vad hela pjäsen, liksom verkligt vuxenblivande, innebär.
Det är himmel och helvete med tvära kast däremellan och mitt i alltihop befinner sig pjäsens Rose. Hon som heter Rose precis som alla andra flickor, kvinnor, människor här också heter Rose och Rose och Rose. För Rose är mycket mer än ett namn. Det är en benämning på ett tillstånd, färgen på en känsla, den insnävande förväntningen på den som är född med snippa i stället för snopp.
Rose kan också vara tvärtom eller alltihop; en hon, han, hen. Ett kvinnofrö som bär en man inom sig liksom en pojke vars själ är en kvinnas. Dessutom kan Rose, eller dessa trenne Rose, transformeras till en mamma Rose eller en forskare Rose. Alla har varit flickor en gång, alla har gömt sig i garderoben där tänkbara identiteter bjuder ut sig själva från galgarnas rader. Läder, nitar eller tyll?
Plågan ingen kommer undan gestaltas intrikat och humoristiskt av tre manliga skådespelare vilka ideligen byter skepnad och identiteter. Ensemblen växlar språk mellan svenska, engelska och franska utan att något för den skull går förlorat. I stället läggs allt i lager på lager till tusenbladstårtan som bygger en identitet.
Spelplatsen är en gigantisk garderob, scenografen och kostymören Anna Dolata har skapat en tonårens walk-in-closet med outfits på ställningar från golv till tak. ”Som du är klädd blir du hädd”, sa gammelmormor. Visst dömer vi hunden efter håren och ingen dömer sig själv hårdare än ett växande jag. Varje sekund är en ansträngning att synas, duga, få höra till, våga, prestera, få älska och blir älskad, vara snygg, accepterad, mindre finnig, lycklig … Det sistnämnda kanske går att som här testa med hjälp av en drömd Justin Bieber? Med hårdhänt uppriktighet och varm humor dränerar skådespelarna sig själva och varandra på hemligheter.
Så att i likhet med en ur publiken inte fatta ett skit har en poäng. Ingen förstår väl vad som egentligen händer med oss när vi går ur barndom till vuxenhet? Vad det innebär att vara instängd i en kropp som exploderar av hormoner och utan förvarning förändrar form, röst och bröst. Men vi kan tala om det, och samtal pågår just nu i ett hemligt flickrum hos Ung scen/öst. Den som har varit där kommer ut lite, lite annorlunda.
Loading ...
