Hur kunde det hända? frågade sig alla efter det omskrivna mordet på en 15-årig tjej i Stureby utanför Stockholm i somras. Ingen kan så klart ge ett svar. Inte ens den föreställning jag just sett.
Jonathan Lehtonens Den blomstertid som kommer är i och för sig ingen uttalad dokumentärpjäs. Men det är tydligt att verkligheten har färgat dess berättelse om ett tonårigt triangeldrama som slutar i mörk tragedi strax innan det ljusa sommarlovet ska börja.
Pjäsen gör till synes lätta nerslag i tre unga vänners liv: Peter Viitanens strängspända pojkvän, ständigt i desperat underläge, noll impulskontroll. Elisabeth Wernesjös ambivalenta porträtt av flickvännen som växlar blixtsnabbt mellan storslagna kärleksbetygelser och förnedrande tjuvnyp. Julia Marko-Nord, som den sprittande fjortiskompisen, rodnar, längtar, fnissar och lyckas samtidigt spela fram sorgen som ingen av dem ännu vet orsaken till.
Osäkerheten står som ett moln omkring dem alla tre, blandas med blommande syrener och den där extatiska tiden av knoppsprickning och löften som plötsligt kan förvandlas till krav. Tiden då frågorna och känslorna är vuxenstora fastän man själv på andra sätt är liten.
Med små medel får regissören Lars Melin och scenografen och kostymören Charlotta Nylund också mig att minnas.
Händelsefragmenten binds samman genom en ramhandling där en osynlig utfrågarröst återkommande förhör pojken, i ett ogreppbart tomt ”efteråt”. Andra textgrepp är de många sms:en och bloggsnacket. Lagren av verklighet och återberättande vävs fint samman med många glipor för fantasin, och förstärker därmed föreställningens ambition att inte servera några svar. Det här är en iscensättning av frågorna, ett värdigt dramatiserat diskussionsunderlag.
Loading ...
