Den påminner inte så lite i tilltal om Teater 23:s uppsättning förra hösten, 95 procent är ett totalt j***a mörker (läs Nummers recension). Det är samma direkta kommunikation med den unga publiken, samma rikedom i scenbild och spel. Och samma slags handlingsberedda huvudperson – då liksom nu i Josefin Larssons utmärkta gestaltning. I Helena Röhrs vältrimmade regi är det här teater för en generation som är uppväxt med multitasking som prefix.
16-åriga Duck bor i en skotsk småstad med sin MS-sjuke pappa Hugh (Björn Löfgren). I hallen i deras hem står ”monstret”, det vill säga spillrorna av den motorcykel av märket Ducati som Ducks mor dödskraschade med mot ett träd. Ducatin står där som ett ständigt närvarande tomrum – Duck slår hela tiden tårna i den, Hugh upprepar ramsan om att han snart är klar med renoveringen och att den kommer att bli som ny. I stället sitter han uppe hela nätterna och flyr in i onlinespelens avatarer och käkar Bounty.
Skotske dramatikern David Greig, som var en tongivande röst för självständighet i Skottland i den nyligen avslutade folkomröstningen, har en exceptionell språklig associationsförmåga som emellanåt släpper loss och tar vägar som är skönt obekymrade om både målgrupper och sociala hämningar. Pjästemat – hur ett barn till en sjuk förälder tvingas bli familjens drivande kraft och förlorar kontakten med det vanliga tonårslivet, men ändå är för stolt för att acceptera hjälp – omges av intelligent replikföring och ett antal överrumplande vändningar.
Inför socialtjänstens besök kämpar Duck och Hugh för att hinna städa klart, samtidigt som Hugh med nedsatt syn (till följd av hans multipla skleros) ska lära sig att slänga ihop en makaronipudding, utan att använda askkoppens innehåll som krydda. För att upprätthålla fasaden av en funktionell familj ska nämligen socialsekreteraren Mrs Underhill (Ann Katrin Andréasson) bjudas på hemlagad lunch. Det blir rena snubbel- och springa i dörrar-farsen när oönskade saker måste gömmas i ett skåp, som otroligt nog tycks rymma allt från motorcyklar till ett flertal personer – och det gärna samtidigt.
Mitt i allt detta visar det sig att Duck har kärat ner sig i Lawrence (John Lalér), bänkkompisen på skolans teaterlektioner. Föreställningens överraskande höjdpunkt kommer när Project Runway-fanet Lawrence, som inte inser att Duck är kär i honom, ber om hennes hjälp för att övertyga omgivningen om att han inte är bög. Den underhållande lösningen är inte helt rumsren.
Cecilia Nordlunds och Lotta Wengléns nyskrivna musik stannar då och då upp handlingen och kommenterar läget i form av sångtrion The Duckettes. Tonen slås an med Hit the road Jack-basgång, socialsekreteraren får ett eget ledmotiv i låten Vårdplan och Ducks längtan efter Lawrence ges en neosoulindränkt dörrkarmsjuckande illustration (till publikens uppskattande fniss).
Det är roligt att se en tajt och högenergisk ensemble i ännu en uppsättning på Teater 23 som vågar spränga bort barn- och ungdomsteaterns mesighetsramar.
Loading ...
