Vårvärme, ansiktet vänt mot den strålande solen och på Länsteatern i Örebro är det premiär på Lena Anderssons lika värmande, vackra och poetiska Nere på jorden.
Detta samarbete mellan länsteatern och Kista Teater i Stockholm vänder sig till högstadieåldrarna – och föreställningen riktigt kokar av de existentiella spörsmål tonårstiden befolkas av. Finns gud, och är det enklare att få bra betyg om föräldrarna är svenskar eller handlar det om klass, eller vad är det som gör att vi blir de vi blir? Och hur är man när man är normal?
Linda Lönnerfeldt spelar den högintelligenta Elin vars mamma, Malin Berg, inte förstår varför dottern inte kan träffa en pojkvän och bete sig normalt. Bahareh Razekh Ahmadi gör den muslimska tjejen som tvingas hårdplugga sig igenom tonårstiden för att bli läkare eller advokat. Anders Hambreaus växlar mellan en förföriskt dråplig Jesus och en kriminell pojkvän till mamman. Skådespeleriet är hos alla lysande.
Den tittskåpslika scenbilden, som för tankarna till marionetteater, går i knalliga färger. Filmduksfonden förstärker det som sker, och allt bryter flott mot salongens traditionella inredning.
Här faller ett överdimensionerat godisregn och här dunkar ett blodrött hjärta i takt med techno och hiphop.
Rebecca Forsbergs regi är balanserad och snyggt avvägd: symboliska gester av både politisk och religiös art framförs med stadig humor och finess. Med små medel – några kuddar, ett gäng äpplen och skynken i olika färger – skapas allt från hemmiljö till toga.
Mycket rolig är Hambreaus Jesus när han växlar mellan olika kända Jesusposer, och törnekronan på t-shirten sitter fint.
Och det som slutligen gör att jag highfivar är den balans och harmoni som finns i allt från replik och musik, till skådespelarnas placering på scenen. Wow!
LÄNK
Prata vidare om pjäsen eller hitta mer information på www.nerepajorden.se.
Loading ...
