Vi möter Linnea i upphovsmannen David Wibergs medvetet osäkra gestaltning i ett scenrum fyllt av flyttkartonger och flera stilsäkra tonårsdetaljer: Den obligatoriska cd-spelaren på maxvolym, de levande blockljusen, den gamla avlagda tvärflöjten, de urdruckna tekopparna och den vinkande Hello Kitty-katten i guld. Linnea levererar sin syn på livet genom mängder av vardagsreflektioner, uppblandade av stakningar, svävande blick och en rad felsägningar, in i en dv-kamera. Som skolarbete har hon fått i uppdrag att göra en dokumentärfilm om familjens flytt två kvarter, men så vitt publiken kan se blir det snarare en stilövning i tonårsnaivism.
När jag var i Linneas ålder (hon säger att hon är ”16 eller typ 17”) fanns en omåttligt populär hårtoning som hette Svart tulpan. Den såg sådär snyggt skimrande svart ut på förpackningens bild, men blev trist lilablaskig om man försökte köra den i sina vanliga, blonda tonårshårtestar.
Man skulle kunna säga att Linneas personlighet manifesteras i hennes blaskiga hårtoning, för hon har liksom inte lärt sig Svart Tulpanläxan ännu, eller så tonårstrotsade hon något expertråd när hon köpte förpackningen. Här spekulerar jag vilt, för Linnea pratar överhuvudtaget inte om sitt hår, men man kan tänka sig att hon hoppats på att få äkta indie-panda-svart frisyr till sina i övrigt korrekta attribut: palestinasjalen, sina randiga leggings, det svarta nagellacket, den blekpudrade hyn med rejält sotade ögon, ringen i näsan och – viktigast av allt – den av politisk korrekthet så totalt genomsyrade världsbilden. Hon tycks vara direkt importerad från någon musikfestival – och visst ingår också en festivalanekdot i hennes story. Liksom ett romantiskt ögonblick från en fredsresa till Zagreb.
Men liksom hos peruken David Wiberg bär saknas ett skimrande djup i föreställningen. Och det kan väl visserligen ursäktas eftersom den är aviserad som humorföreställning. Men man anar en utvecklingsbar potential när Wibergs crossdressingimitation framkallar så pass många goda skratt, trots att hans agerande egentligen är direkt enformigt och manuset helt och hållet saknar driv.
Föreställningen är inte längre än en timme och på den tiden har vi i princip bara fått en nostalgisk tillbakablick i hur det var att vara ”16, eller typ 17”, och vi påminns om hur det vi skrattar åt nu var livets blodiga och svart-vita verklighet då – och fortfarande är för dagens tonåringar.
Men vad vi egentligen ska bära med oss hem för insikter från Teater Scenario denna gång är en gåta, för de flesta i publiken har för länge sedan passerat Svart Tulpan-stadiet och tagit sig igenom flera av Linneas ännu ogjorda erfarenheter. Och även om man kan tycka att Linneas naivism är charmig är man förstås hemskt glad över att den liksom hårfärgen inte heller fick permanent fäste, utan tvättades bort med tiden. Så egentligen sitter vi ju bara här och skrattar åt de jobbiga tonåren och det är faktiskt rätt elakt mot alla som befinner sig där just nu.
Loading ...
