Möblemanget i Lars Östberghs furuklädda scenrum ser ut att vara inropat på Bukowskis Bergmanauktion och med Edvard Munchs Strindbergsporträtt symboliskt vakande på hedersplats. Det norska fjällandskapet utanför panoramafönstret placerar oss dock i kammarspelets ensligt belägna prästgård där bataljen mellan modern och den vuxna dottern, som inte setts på sju år, kommer att utspelas.
Ingmar Bergman hade aldrig hört mer falskklingande tonfall än när Ingrid Bergman spelade upp sin roll som den framgångsrika konsertpianisten Charlotte under de första inspelningsdagarna av Höstsonaten 1977. Men neddämpad till ”filmformat” skapade hon till sist ett av sina finaste porträtt.
När Gunilla Röör stormar in i samma roll på Kulturhuset Stadsteatern i Åsa Melldahls uppsättning är det lika grandiost som inför en fullsatt konsertsal. Hon verkar njuta lika mycket av sin självuppfyllda drama queen i röd festblåsa, som när hon säkert sätter en gråare ton i det sakta nedbrytandet av en mor oförmögen att erkänna skuld gentemot sina barn.
I andra soffhörnan finns Kirsti Stubøs Eva i truligt kroppsspråk och foträta tofflor. Den sedan barnsben sårade, anklagande och hämndlystna dottern, som aldrig känt sig älskad eller förlåtit mammans svek. Vilket som var värst, frånvaron eller moderns pinsamma överkompensation för densamma, kan hon inte reda ut ens efter ansenliga mängder vin.
Uppgörelsens natt kommer därför inte enbart att handla om en karriärkvinnas försummelser eller ens om den navelsträngsspända mor-dotterrelationen, utan också om existentiella frågor. Hur vet man om man är förmögen att älska? Hur vågar man känna, leva? Är det ens alla förunnat? Tron på gränslöshet hotas av ängslighet.
Den bergmanska texten med sin inneboende musikalitet och täta kammarspelsdialog fungerar utmärkt i det mer spatiösa teaterrummet även om det signifikativa intima spelet ansikte mot ansikte inte kan återskapas. Men med SUTODA:s ljussättning, likt en filminspelnings där tekniken inte är dold, frammanas både dygnets ljuschatteringar liksom en drömsk scen där Charlottes andra dotter, den handikappade Helena, starkt och bräckligt spelad av Rakel Wärmländer, nästan kväver henne med sin längtande kropp. Christer Fant som Evas make prästen Viktor, beskriver sig själv som diffus, men tillför en mild och försonande klangbotten åt pjäsen som berättare och betraktare.
Orden saknar innebörd när människor inte är överens om dess mening menar Eva. Hon har lärt sig att misstro alla mammans ord. Det är endast genom musiken, Frederic Chopins känslostarka men långt ifrån sentimentala a-mollpreludium, som återhållen smärta får gestalt. Att livet inte lyder under ett givet partitur blir Charlottes insikt innan hon brådstörtat lämnar huset.
Varifrån kommer musiken, undrade Bergman i en öppen fråga till radiopubliken i sitt sommarprat 2004. Från samma ställe som känslorna verkar det som.
Loading ...
