Alla ska med! Ska kunna ta del av det Gruppen har att säga. Poängen är ju att detronisera den konventionella, oreflekterade makten. När Gruppen – frifräsartrion Nina Haber, Bianca Kronlöf och Elin Söderquist – ger sig in på sitt eget yrkes minerade mark gör de som vanligt grundliga förberedelser. Gruppen kartlägger den svenska teatern! börjar med att utrusta åskådarna med hörselhjälpmedel och instruera om trappor och hiss. Väl i salongen finns tydlig textning på engelska och svenska. I lurarna ges både hörselförstärkning och syntolkning, välj kanal! Tillgänglighet är en tydlig signal.
Och det gäller tillgängligheten till teater. För dem som arbetar på scen och för dem som ser på. Vad är teater? frågar sig Gruppen med sina typiskt unisona gester och noggrant betonade ord. Med raska kliv genom teaterhistorien och lämpliga stopp på dramaturgins klassiska trappsteg avtäcker trion strukturer med, föga förvånande, dominans av VVM – vita, välmående män – fasta rollfack för kvinnor och cis-prefixets företräde.
Formen är en uppfinningsrik variant på det gamla frigruppskonceptet ”tre skådespelare och en låda”. Allt börjar med kroppen, är ett återkommande mantra. Klädda som harlekiner, i sofistikerat silverglänsande kroppsstrumpor med svagt framträdande rutning, svarta kragar och mössor samt silverblänk i sminket, ger de kropp åt allt de påstår. Suveränt samstämt.
Ur lådan plockar de vid behov konkretiserande rekvisita. Ett litet hus för den väntande kvinnan. En skära får månen att lysa. Begreppet kanon ges en gruppisk snärt när Broder Jakob spelas på näsflöjter. Och gestaltningen av vridscenens manliga magi är en fysisk uppvisning, bara den är värd biljetten.
Teaterns texter är Gruppens verkliga mylla. Det var grävandet i dem som förde de tre samman. De hämtar material både ur dramatiska och teaterteoretiska verk. Roligast är de i spelscenerna, där är träffsäkerheten maximal. Den här gången är det tydligare än någonsin.
För det som händer när Gruppen granskar sitt eget fält är att det blir komplicerat. Mer nyans än statistikkampanj. Tonen går vid sidan av det som framkallar råflabb. Och trycket är mer finfördelat. Det är roligt, men sorgligt någonstans också. Det gör ont att riva i egna sår. Gruppens harlekiner visar släktskap med clownen.
Loading ...
