Plötsligt står jag i Pajala centralskolas flagnade gymnastiksal och hoppar i husmodersgymnastiken. Det känns eh … nästan naturligt och väldigt komiskt.
Jag deltar i Vittula – en mångkonstnärlig upplevelse, en frisk blandning av stadsvandring, teater, performance, konst och andra sinnesutvidgande aktiviteter. Alla mer eller mindre knutna till Populärmusik från Vittula.
Kaffeost och det ensamma knastret från hårdbröd blandas med en hyllning av Lars Levi Laestadius och en fantasifull islossning.
Vi färdas i en skön buss av -71 års modell. Det är en sällsam upplevelse att i nära tre timmar genomleva platser i ett svunnet Pajala. Stor uppfinningsrikedom och framför allt visuellt väldigt väl genomfört.
Men när jag husmodersgymnastiserar på det blekgröna gymnastiksalsgolvet blandar sig plötsligt stegrande stönanden in i den hurtfriska musiken. Bilden ur boken av de spanande pojkarna Matti och Niila dyker upp i huvudet. Ur deras perspektiv är episoden oskyldigt pojkstrecksaktig. När man själv är en av de fluktade husmödrarna är det däremot riktigt osmakligt.
Loading ...
