Mats Eks formspråk har satt sig i min kropp. Under de första scenerna av Törnrosa på Göteborgsoperan får jag gåshud, gång på gång. Inte bara för att Micol Mantini och Patrick Migas som Törnrosas föräldrar tolkar Ek så väl, utan också för att rörelsemassan känns precis som en doft från längesedan.
Den för mig till 1980-talet, då jag som väldigt ung hittade Eks värld. För även om man inte har sett hans Törnrosa förut – av någon anledning har jag inte det – så går det inte att ta miste på vem som är verkets avsändare. Ek har något som är bortom stil – han är sin egen genre. Det är det som känns i bakhuvudet, ungefär som doften av tång och sand.
Konkret, men futtigt uttryckt så handlar det om de krumma lyften, de små skakningarna och de vaggande promenaderna. Och om de långa, nyklassiska linjerna och de maffiga partierna när golvet myllrar av unisona kroppar. Eller om detaljer som mormors hatt, en pockande humor och naturligtvis om det mytologiska temat.
Göteborgsoperans balett är för att göra en lång historia kort helt grymma på Mats Ek.
Mariko Kida som den tonårsrevolterande törnrosan Aurora har klockren fysik och en rastlös, dramatisk output. Hon harmonierar väl med mjuka, starka Erik Johansson som prinsen, men det är mot Jérôme Delbeys destruktiva figur hon får ut mest i min bok.
Det tragiska suget i deras självskaderelation känns in i märgen. Det är så fängslande att jag inte bryr mig om något lyckligt slut. Delbey är magisk och jag bara måste koppla det där lyriska stråket han har till Mauvais Anges som han själv koreograferade för några år sedan.
Göteborgsoperans Törnrosa är sammanfattningsvis mycket lyckad. Det enda jag inte sväljer utan att blinka är de talade partierna. För mig är de lite överfödiga och itchiga. Men vad gör ett och annat litet hack i lacken? Inte mycket när koreografen heter Mats Ek.
Loading ...
