Sarah Kane och Nadja Weiss möts igen på den lilla scenen i Målarsalen på Dramaten. Kane – som medan hon levde hann med att skriva fem starka pjäser och bli en huvudperson i det brittiska 1990-talets in yer face-teater – spelas ofta på svenska scener. För ett antal år sedan spelade Weiss den enda rollen i Psykos 4.48 på just den här scenen.
Jag minns inte exakt scenografin från då men jag får en känsla av välbekanthet av scenrummet och stämningen. Ett avskalat grått rum, fyra lite olika stolar med vardaglig patina. Ett rum som både kan bli trångt klaustrofobiskt och öppna upp sig mot något större.
Det brutala brukar alltid nämnas i samband med Kane (i pjäser som Bombad och Befriad) men även det poetiska, det som liknar en bön. Det är det senare som Nadja Weiss tar fram i Törst. Visst får vi en hel del rätt upp i ansiktet – vi möter fyra karaktärer och deras själsliv i en naken bikt på nära håll – men definitivt utan splatter och våld, till och med utan fysisk kontakt på scen. Mörkret finns inuti.
Det är en häpnadsväckande mogen regidebut. Weiss låter den kompetenta kvartetten på scenen – Jan Waldekranz, Mattias Silvell, Tanja Lorentzon och Lil Terselius – spela på finstämda instrument.
Men stycket är svårt, de uppklippta replikerna flätas sinnrikt omlott, korsar varandras ord. Att få det att svänga perfekt kräver gehör och total närvaro.
Vi vistas bland kärlekstörstande eller -torkade relationer, svajar med maktbalansen mellan förövare och offer. Den trötta frustrationen gömmer sig i språkliga smartheter. ”Du verkar vara ganska lycklig för att vara en person som inte är det.”
Det är tungt och vackert, ljuset i slutet är både hoppingivande och obarmhärtigt. Men fullkomligt förlöst lämnar denna terapitimme mig inte. Dock med en visshet om att jag vill se mer av Weiss som regissör.
Loading ...
