Toten Insel skrevs alldeles innan kammarspelet Pelikanen, som Wilhelm Carlssons iscensättning citerar flitigt ur genom repliker, filmprojektioner och en gammal radioteaterinspelning. Tolkningen känns som en rejäl hyllningsföreställning till Strindberg och till en livssyn som ser döden som befriaren – här benämd ”sommarlovet”.
Anders Ahlbom-Rosendahl som tidigare har spelat Den okände i Strindbergs Till Damaskus på samma scen gör nu en liknande, tvivlande Strindbergare. Mot slutet ska också denne ge sig ut på vandring.
Rollen som i manus bara heter ”han” bär drag av flera strindbergska mansfigurer och kunde gärna ha kallats ”Den trötte”. Han är trött på livet och tycks vilja byta plats med den man, hans svåger, som nu ligger i den vita kistan framför honom. Den man han säger sig vilja upprätta och be om förlåtelse men som han istället provocerar fram ett försvarstal inför.
Anders Ahlbom-Rosendahl tar ut de koleriska svängarna ordentligt. Han betonar skickligt det löjeväckande i Strindbergs eget överspel och klarar sig med nöd och näppe från att själv trilla dit. Balansgången är otäckt underhållande.
Nadja Mirmiran spelar kvinnan, möjligen den ljusa gestalten från Böcklins målning, osminkad, vitklädd med lång fläta på ryggen. Hon talar förståndigt och tycks vara godheten själv. Men i mannens ögon är hon, liksom alla andra kvinnor, en komplicerad varelse och sträng rektor i livets hårda skola. Det känns igen.
Inledningsvis lyckas regissören lämna öppet för om åskådaren vill välja att tolka mannen som August Strindberg eller ej, och jag hade föredragit det sistnämnda. Men sen tar den biografiska läsningen ändå över och detta blir ännu en konstnärsbekännelse som stjäl energi från de allmänt intressantare frågorna om relationer, åldrande, död och förlåtelse.
Loading ...
