Regissören, dramatikern och skådespelaren Tuvalisa Rangström har både haft filmroller som i Kommer du med mig då och varit programledare för tv-programmet Arty i SVT. Men nu är hon tillbaka på teaterscenen med nya verket Pollen – en föreställning, installation och konstutställning i ett, med så många som tio medverkande regissörer.
Musikalartisten Lars Betke, skådespelaren Claes Ljungmark och ytterligare åtta scenkonstpersoner inbjudna som regissörer har kämpat om att få pollinera Tuvalisa och kollegan Ulf Pilov med idéer om hur det kan vara att … älska ett träd.
Resultatet: en politiskt laddad science fiction-performance vars formspråk är besläktat med Tuvalisas förra pjäs Herr Ricardos dödsshow.
Tuvalisa, det är väldigt många regissörer inblandade i din nya föreställning. Hur kommer det sig?
– Min medpelare Ulf Pilov och jag ville jobba på ett annorlunda sätt. Pollen handlar om frön som ständigt gror, och vi ville efterlikna naturen med ett myller av regissörer som slåss om plats och pollinerar produktionen med idéer. Humlor kallar vi dem!
Så regissörerna har slagits?
– Nej då, vi har jobbat med en åt gången och tagit emot förslag utifrån deras olika perspektiv.
Så ni har inte haft ett traditionellt manus?
– Jovisst, jag har skrivit manus. Det handlar om en kvinna som tänder sexuellt på träd.
Finns det fenomenet på riktigt?
– Ja! Dendrofili kallas det. Det är ovanligt men det förekommer. I pjäsen får kvinnan möta en trädgårdsmästare som ägnar sitt liv åt att tukta en trädgård.
Det låter som motsatsen till en dendrofil!
– Ja, det kan man tro. Men vi har upptäckt att karaktärerna är ganska lika egentligen. Båda älskar träd, fast på olika sätt.
Hur i hela världen fick du idén till Pollen?
– Jag såg en intervju på nätet med en kvinna som är dendrofil, och sedan har jag forskat vidare. Väldigt spännande! Jag har funderat på sådant som att man måste vara orolig varje gång det blåser. Tänk om trädpojkvännen knäcker en gren!
Så kvinnan i pjäsen är monogam?
– Ja, hon har en relation till ett speciellt träd och det är det vi rotar i. Och så frågar vi oss vad som händer om trädet blir förälskat i kvinnan!
Kan man kalla det ett ovanligt relationsdrama?
– Javisst, men man ska inte heller glömma att pjäsen också är science fiction. Vi är nyfikna på vilket nästa steg i världens evolutionen är.
Har ni alltså en politisk ambition med Pollen?
– Ja. Träd är ju levande organismer, och lever längst av världens alla organismer. Samtidigt är de väldigt sårbara och tar stryk av miljöförstöringen.
Det här är ju andra delen i en trilogi. Kommer vi att känna igen något från din förra pjäs, Herr Ricardos dödsshow?
– Lite i formspråket, absolut. Herr Ricardos dödsshow var uppbyggd av en massa små dödsscener, medan Pollen består av en enda, utdragen dödsscen.
Påminner det om varieté igen?
– Det finns spår av det, men jag skulle snarare vilja säga att vi befinner oss i Tim Burton-land.
Blir det alltså lite suggestiv sagoestetik, som i Burtonfilmen Edward Scissorhands?
– Kanske det!
FAKTA
Pollen är föreställning, installation och konstutställning i ett. Manusförfattaren Tuvalisa Rangström spelar den trädkramande kvinnan och Ulf Pilov gör trädgårdsmästaren. Hjälp med regin har man fått av ett gäng idésprutande ”humlor”: regissörerna Stina Ancker, Jenny Andreasson och Mathias La Folie, koreograferna och dansarna Lars Betke och Kajsa Wadhia, skådespelarna Ulf Drakenberg, Claes Ljungmark och Tomas Åhnstrand, psykologen Stefan Delvin och röstpedagogen Eva Lagerheim.
Pollen har premiär på lördag den 17 oktober på Kulturstudion i Stockholm. Här kan du följa projektets blogg.
Loading ...
