Jenny, spelad av Cecilia Wernesten, kommer tillbaka till sin hemstad Glimvik och söker en förklaring till att hennes trendiga Stockholmsliv har skurit ihop. Hon är 30 plus, gravid, dumpad av sin kille, har just avslutat en projektanställning, pojkvännen vill att hon ska flytta ut ur hans lägenhet, föräldrarna har flyttat utomlands. Vart ska hon ta vägen?
Den ende som säger grattis till graviditeten är invandrarkillen Goran (Peter Mörlin). Han var kär i henne när de gick i åttan. Jenny kommer inte ens ihåg att de har träffats. På stationen möts Jenny av den äldre damen Barbro, mästerligt spelad av Mats Jäderlund. Tillsammans med tonårstjejen Julia, truligt gestaltad av Aja Rodas, åker de runt i Glimvik. På minnesplats efter minnesplats återskapar Jenny alltmer traumatiska scener från sina tonår. Barbro och Julia får finna sig i att spela med.
”Det var som att växa upp i ett skyltfönster”, säger Jenny. Allt som är dåligt med mig är den här jävla stans fel. Gestaltningen av Jennys utsatthet gör mig helt tagen. Hon är övergiven av allt och alla: den iskalla pojkvännen, hipstergänget i Stockholm, de galna föräldrarna, bostadsbristen, en arbetsmarknad som bara erbjuder korttidsanställningar i ett samhälle där föräldrar dumpar sina barn och barn dumpar sina föräldrar.
Jag kommer härifrån tar hem flera komiska poänger när landsort möter storstad, men ovanligt nog inte på landsortens bekostnad. Frågor ställs om ursprungets betydelse, men det ges inga entydiga svar. Svaret på frågan ”Var kommer du ifrån?” är inte alltid självklart och en alltför stark hembygdskänsla skapar automatiskt främlingskap.
Formmässigt är föreställningen kantig, fragmentarisk och till synes enkel, med kafésittning och sparsam scenografi. Inför varje scen läser skådespelarna upp scennummer och scenanvisningar. Alla utom Cecilia Wernesten hoppar snabbt i och ur skissartade karaktärer, till exempel gör Aja Rodas anmärkningsvärda insatser som sköldpadda och Rasist-Conny.
Loading ...
