De grälar om kaffemuggar, skvallrar och baktalar varandra. Det är träffsäkert och skarpsynt och kunde gälla vilken arbetsplats som helst. Men nu är det skolan det handlar om.
Lärare för livet ger en farsartad och bitvis rätt hemsk bild av dagens skola. De mer eller mindre karikerade lärarna springer in i och ut ur ett rätt trist lärarrum. I scenens bakgrund syns en kal korridor, iskallt upplyst. Den krockar rejält med idyllen i en starkt uppförstorad bild på ena scenväggen, en sida ur gamla tiders läsebok med texten ”Far ror”.
Krockar gör också pjäsens olika personligheter, alla med skilda åsikter om sin lärarroll. Här är Göran Dyrssens uppgivne Kjell, den biträdande rektorn som aldrig tycks få bli rektor. Han ränner efter Kerstin, den stora idealisten bland kollegorna. Anna Maria Käll gör ett nyanserat och levande porträtt av henne. Imponerande skicklig och dessutom väldigt rolig är Ulla Tylén som adjunkten Margareta, en stockkonservativ lärare av det gamla stoffet som bland annat fyrar av repliken: ”Lärare är ett ord på utgående. Numera heter det vuxna i skolan.” Mary Lou Ward lyckas också skaka liv i den stackars ensamma Christel, som lever för skolan men inte klarar av eleverna och får sparken.
Regionteaterns version av pjäsen, som tidigare spelats på Stockholms stadsteater, är både vass, rolig och tankeväckande. Bara en aning långrandig emellanåt. Att förstärka spelet genom att låta skådespelarna vid ett par tillfällen röra sig i slow motion är ett suveränt regigrepp av Anna Sjövall. Som i den härligt parodiska scenen där alla lärarna äter julbord ihop.
Sofia Fredén driver med både flumskolan och den borgerliga skolpolitiken. Några pekpinnar kommer hon inte med. Men mycket av den satiriska udden tycks ändå riktad åt ett visst håll, mot Olle, skolans nye rektor, som varit militär och ska skapa ordning och reda i skolan. Han personifierar förstås den nya Björklund-andan.
Loading ...
