Trion Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck fick en publiksuccé med All we need is love 2010. Nu upprepas konceptet, men med temat döden. Några sjuksköterskor berättar om roliga situationer med likstelhet; en begravningsentreprenör drar sig till minnes några solskenshistorier i gravkorets grannskap.
Det blir lite väl tunt. Föreställningen har bara två sammanhållande berättelser. En om en dement konstvetare, som talar om memento mori-motiv i konsthistorien men som visar sig vara en helt annan person bortom demensdimmorna. En om en arvstvist som blossar upp vid en dödsbädd, som visar sig inte alls vara en dödsbädd.
Ingen av historierna har tillräcklig dramatisk spänning för att vara riktigt motiverad. Bättre är då Marianne Mörcks personliga(?) erinringar om det tragikomiska hemförandet av en Amerikautvandrad släktings aska, och hennes fantasier om sin egen begravning. Mörck är som alltid en mycket sevärd komedienn, och över huvud taget tycks medlemmarna i ensemblen trivas väldigt bra med varandra.
Stämningen på scen är mysig även om ämnet är dystert. Abrahamsson vidrör nämligen också mera känsliga saker, som aborter, dödshjälp, dödsstraff och död i krig (Afghanistan), men utan att uttrycka några tydliga ställningstaganden utöver de harmlöst självklara.
Det hela blir mest lapidariskt; perspektiven på döden är inte så dödligt intressanta. Dansavsnittens danse macabre-allusioner är inte makabert utförda; de liknar snarare showdans. Föreställningen har emellertid en fallande linje, från det burleska ner mot det seriösa; mot större allvar och närvarande sorg. När Cecilia Lindqvist till slut gestaltar en terminal cancerpatients enkla önskningar, att få se solen gå upp ännu en gång, blir det en finstämd och genuint gripande betraktelse över döendets fundamentala ensamhet.
Loading ...
