Vi som har jobbat inom äldrevården känner igen oss så väl att lukten till och med kan förnimmas i salongen: stanken av sura blöjor, ljummet landstingskaffe och uppvärmd storköksmat i ett och samma andetag – som kan vara det sista för somliga. Ja, det är lätt att drabbas av ålderdomsångest i Lars Östberghs trovärdiga scenografi som ska föreställa vårdhemmet Blåsippan någonstans i Sverige, någon gång i slutet av 1900-talet.
Här får vi möta sju människor i ett liv utan futurum. Harriet (Yvonne Lombard) som lever i en värld full av galaklänningar och livslögner och som inte går ett steg utan sina silverskor, trots djävulskt svullna vader. Hennes motpol är Ulla (Meta Velander), professor i arkeologi, som ägnar sina sista dagar åt böcker medan Majken (Lena-Pia Bernhardsson) bara tänker på mat. Nyanländ är Ingrid (Meg Westergren) som vill hem och inte förstår varför hon är där eller vem flickan bredvid henne är, inlevelsefullt gestaltad av Lotta Östlin Stenshäll.
Allt medan gubbarna, Olle (Lennart Jähkel), Hilding (Åke Lundqvist) och Axel (Niklas Falk) får stå för just det gubbiga: gubbsjuka, gubbgnäll och gubbtjat. En mer mystisk roll har den stumme och rullstolsbundne Carl Gustav (Robert Panzenböck), en sorts iakttagare som samtidigt är deltagare i dramat (vårt dåliga samvete)? Alltmedan vårdbiträdena Elsie och Bogdan (Elisabet Carlsson och Shebly Niavarani) gör allt för att stilla deras dödsångest med kaffe och ”hembakta” bullar.
Ovetande om såväl tid och rum inleder de boende trevande konversationer med varandra i det kala grupprum som har ersatt deras ombonade hemmiljö. Det måste ju vara lättstädat på ett äldreboende.
Ingrid tror att Axel är hennes avlidne make Gösta och kvinnokarlen Axel spelar glatt med. Harriet väntar på den son som aldrig kommer, allt både tragiskt och komiskt gestaltat i en föreställning som i första hand är skådespelarnas teater.
Yvonne Lombard som den fåfänga Harriet och Meta Velander som skarpsynta men ensamma Ulla, utgör tillsammans med Meg Westergrens senila Ingrid en underbar trio Grand Old Ladies som bekräftar DN:s påstående att det sannerligen är högsäsong för ”old people”. Ett starkt intryck gör också Lennart Jähkels Olle som påminner oss om att även de som skapar odödliga verk själva dör en dag. Så desto sorgligare när hans sista önskan visar sig vara oläslig.
Malin Stenbergs uppsättning är underhållande, ibland så att det nästan slår över i sommarteaterbuskis, som i rullstolsvalsen mellan Majken och Hilding. Skrattsalvorna dånar i salongen för att i nästa sekund förbytas till en snyftning vid någons hågkomst av en gammal förälder eller mormor som gått samma institutionsöde tillmötes.
Carin Mannheimers Sista dansen är bra som debattämne för äldrevården. Precis som hennes tv-serier Lära för livet förde upp 1970-talets skola på den politiska agendan och Solbacken Avd.E (2003), som också den handlade om åldrande och åldringsvård. Och precis som dessa två ansluter pjäsen till den dokumentära, psykologiska realismen. Kanske inte banbrytande som scenkonst, men viktig för att höja åskådarnas medvetandegrad. Och som alltid med Mannheimer spetsas budskapet med skratt så det inte blir så svårsmält.
Sista dansen på Stockholms stadsteater kommer med rätta att dra en lika stor publik som den gjorde på Göteborgs stadsteater förra året, där i regi av författaren själv. Förhoppningsvis kommer denna publik också att bestå av många politiker.
LÄNK
Recension av Sista dansen på Göteborgs stadsteater
Loading ...
