Historien om en soldat var likt flera av Igor Stravinskys baletter en frukt av samarbetet med impressarion Sergej Diaghilev – anpassad till en tid präglad av knappa medel och hårda levnadsvillkor, strax efter första världskrigets slut. På Östgötateatern sitter den lilla ensemblen musiker till hälften dolda bakom den upphöjda scenen, när Denny Lekströms veke soldat kommer marscherande på landsvägen med fiolen i kappsäcken.
Och inte är det konstigt att han låter sig förföras av Joacim Hedmans djävul. För djävulen är både grann och grotesk, en man som tar för sig av livet och ger fan i moral. Han driver ett spel som roar och oroar på samma sätt som marknadsplatsens kasperteater; han snor både fiolen, prinsessan och soldatens med möda insamlade förmögenhet, och lyckas samtidigt få publiken att vrida sig av skratt när han lurar soldaten i kortspel. Starkt närvarande är Sasha Beckers berättare – både mor och syster, åskådare och medspelare med uttrycksfull röst och minspel.
Bildspråket lånas av Marc Chagall, medan de dansade karaktärerna rör sig som marionetter. Riktigt tragiskt blir det när soldaten väckt prinsessans hjärta (Maria Wulcan) genom att få de marionettstela lemmarna att röra sig mjukt och levande till fiolens spel, och djävulen har smält ihop som en trasdock. Men girig på lycka hämtar soldaten hem också sin döda mor från andra sidan, och ser både flickvän och mor brista ut i ljudlös sorg när han mister allt.
Erik Lindegrens rimmade text håller än i dag för samspelet med Stravinskys rytmiskt spänstiga partitur. Och trots sagoskimret är det lätt att känna igen sig i jakten på lyckan, och den osynliga handen som rycker och drar i kropp och själ – som om benen inte bär.
Loading ...
