Det som på pappret såg ut att bli en given succé blev snarare en aningen sur tonartshöjning. De viktigaste ingredienserna ur filmen Livet är en schlager schabblas bort på scen och musikalen blir mest en tramsig karaktärsbuskis.
Berättelsen handlar om fyrabarnsmamman och vårdbiträdet Mona (Helen Sjöholm) som jobbar som assisten åt cp-skadade David (Jonas Helgesson). Mona fullkomligen älskar schlager. En dag får hon höra en låt som David har skrivit. En låt som hon roffar åt sig, skriver text till och skickar in som sin egen till Melodifestivalen. Plötsligt har hon chansen att förverkliga sin största dröm, men till ett pris hon inte riktigt är beredd att betala.
Jag erkänner att mina förväntningar var skyhöga; med Jonas Gardells träffsäkra förmåga att belysa utsatthet, Fredrik Kempes genialiskt musikaliska ådra, samt superstjärnorna Peter Jöback och Helen Sjöholm tillsammans på musikalscenen för första gången sedan Kristina från Duvemåla. Allt finns där men ändå hugger det inte tag i mig.
Bakom det glättiga namnet Livet är en schlager döljer sig viktiga ämnen som utanförskap, fördomar och att våga följa sina drömmar. Rent manusmässigt lyckas Jonas Gardell med konststycket att lyfta fram det fula som något vackert. Man vill själv vara en av de utsatta som kämpar för att höras eller synas. Men tyvärr slarvas det bort i regin, eller möjligen castingen, för musikalen handlar i stort sett om de enskilda karaktärerna. Överdrivna karaktärer som stjäl uppmärksamhet och fokus från relationerna.
Måns Möller (promotorn Tony Borg) har visserligen en massa scenvana men ingen vidare skådespelartalang. Att parodiera på ökände Bert Karlsson må vara hänt men när den karaktären kryddas med Greger från Nile City blir det för mycket skämd buskis.
Frida Westerdahl som schlagerdrottningen Sabina gör mig ambivalent. Hon har ett sånt utsökt och tokhärligt kroppsspråk som lockar till många skratt. Men att anspela på den tecknade Cruella deVil och sjunga som Eva Dahlgren blir svår att ta ens en gnutta på allvar. Det blir för mycket trams för min smak.
Detta till trots, tack vare en rakt igenom magisk Helen Sjöholm, en bedårande Peter Jöback som står för alla gåshudsögonblick samt en kombination av vackra toner, snygg koreografi och smart scenografi, lyckas föreställningen ändå bära sin fjäderboa med lite stolthet.
Loading ...
