I Karin Betz sepiafärgade scenografi möter vi Anton Tjechovs tre rätt så bedårande systrar då Det Kongelige Teaters teaterchef Emmet Feigenberg för första gången tar sig an Anton Tjechov. Det är en, får man väl säga, förhållandevis traditionell iscensättning. Föga överraskande, men likväl övertygande i sin väl genomförda tolkning, med sitt pregnanta skådespeleri och sin konsekventa läsning.
Feigenberg bevisar på så vis att Tjechovs text håller utan att, liksom Alexander Mørk-Eidem i sin, i och för sig förtjusande, uppsättning på Stockholms stadsteater för några år sedan (läs Nummers recension här), föra över pjäsen till samtida svenska förhållanden och låta tre 1970-talssystrar trängta från det norrländska inlandet till Stockholm.
Nej, på Dramaten är det till Moskva systrarnas längtan bär. Från början till det bittra slutet. Lilla scenen förvandlad till deras kombinerade vardagsrum/matrum känns nära och intim då vi möter dem på den inledande namnsdagsfesten för yngsta systern Irina. Snabbt etableras systrarnas respektive karaktärer. Sofia Pekkari är en livfullt sprudlande lillasyster som brinner av iver att få arbeta i sitt anletes svett. Masja, svartklädd och fylld av melankoli och sorg över att på tok för tidigt ha gift sig med fel man, görs av Jennie Silfverhjelm med en imponerande blandning av pondus och begär. Reslig i hållning och förhållningssätt spelar Elin Klinga Olga, som efter föräldrarnas död styr familjen med mild och vänlig hand. Brodern Andrej är en mindre roll i detta kvinnostarka drama, där det är systrarnas band som är starka och intressanta, men Andreas T Olsson spelar honom med en förvirrad och indignerad charm som är rörande.
Systrarnas relation till svägerskan Natasja är ansträngd. Julia Dufvenius genomgår en makalös metamorfos från den inledningsvis blyga, unga och generade flickan till gårdens bitchiga matrona som utan pardon domderar hushållet.
Ja, skådespelarna får gott om utrymme i Feigenbergs kärleksfullt mänskliga uppsättning. Johan Holmbergs Tusenbach är en kärlekskrank militär med stukad stolthet, Torkel Peterssons Versjunin gör entré med en air av storstad och streetsmartness utan att för den skull sätta sig på höga hästar; det är begripligt att Masja faller. Hennes make Kulygin är förstås en träbock i jämförelse, även om Peter Engman gör honom med glimten i ögat.
Tre systrar är en pjäs om längtan, en berättelse om att söka mening med livet och om att rida igenom dess motgångar. Betz scenografi fungerar i sammanhanget som en känslospegel. I mellanakten blir det allt trängre. I slutakten illustreras tomheten av en naken scen.
Tjechovs text bär på evigt tidlösa funderingar, som när de placeras i en så smärtsamt vacker kontext som denna – linne, patinerade stolar och fladdrande kjolar – får sin fullbordade relevans. Feigenbergs icensättning berättar stillsamt och klart om hur det är att vara människa, om att leva i sammanhang och om att leva i ovisshet. Det är frågor som ännu en gång tål att ställas i strålkastarljuset.
Loading ...
