Transdans och konsumtionskritik

Österrikiska Theater im Bahnhof har en på pappret intressant idé om att spränga in sina konsumtionskritiska filosofier i kommersens Mecka i Nordstans enorma galleria. Utgångspunkten är att en människa i dagens kapitalistiska samhälle är reducerad till en ”cardholder”, en plastkortsinnehavare, någon som så att säga ”är vad den köper”.
   I shoppingcentret, strategiskt vid bankomaterna, får den på förhand teaterberedda publiken, de som löst biljett, ett par hörlurar på huvudet i vilka skådespelarnas röster hörs. Alla runt omkring, inklusive de shopoholics som i ärlighetens borde vara huvudsaklig måltavla för konsumtionskritiska budskap, ser en rätt tyst performance utan att riktigt förstå vad som händer. En dam som stannar till och frågar mej om spektaklet säger att hon trodde det var någon sorts yogaövning, när de två personerna som låg på galleriagolvet i själva verket spelade döda. Så någon uppsökande attackpolitisk teater blir det inte, utan budskapet hålls tryggt inom teaterbubblans gränser.

Dessutom famlar budskapet runt rätt så planlöst, bland låtsade improvisationer och råddiga infall. För Theater im Bahnhof tar egentligen bara avstamp i bankomatkön för att sedan fokusera mer på döden än på den kapitalistiska konsumtionen: Vad händer om du dör nu? Hur lång tid kommer det att ta innan någon hittar dig och vem kommer att gå igenom dina saker? Dessa frågor ställs till publiken, och till oinvigda förbipasserade och blir som ett slags långsökt syftning på själva kärnfrågan: Vill du leva sitt liv som en ”plastkortsinnehavare” och sluta det som en ”död konsument” eller som en död, mer komplex, människa?

På Folkteatern, senare samma kväll, bjuder den franska skådespelaren Simona Maïcanescu, uppvuxen i det kommunistiska Rumänien, på en betydligt mer eftertänksam och genomtänkt föreställning på ett angränsande tema. Den amerikanske komikern Wallace Shawn har skrivit denna allvarliga monolog om en person som anonymt får Karl Marx Kapitalet sänt till sig i en brun papperspåse, läser den och börjar se sin omgivning med nya ögon. Plötsligt kan hon inte dricka sitt kaffe utan att tänka på vad bönplockarna fått i lön och hon ser varufetischism över allt.
   Precis som i Lars Noréns iscensättning av Primo Levis Om detta är en människa med Michael Nyqvist för några år sedan, låter han nu Maïcanescu göra denna monolog avskalad och stående nästan helt stilla mitt på scengolvet. Spelet vilar på tonfall, miner och gester. Huvudpersonens nyvunna insikter om världens orättvisor manifesteras i ett nervöst småfnittrande och eftertanken i hennes skruvande på händerna. En ljusdesignad ruta på golvet speglar såväl skådespelarens som tankens begränsade frihet. För det är absolut inga lätta frågor detta. Och i åskådarens huvud gnager sig denna kvinnas tankar fast. Världens orättvisor kunde och borde vara något vi alla funderar över oftare.

Orättvisor är också Mellika Melouani Melanis ingång i det förkroppsligade installationskonstverket Arabiska mäns mobbade kroppar som visas på Röda Sten under festivalen. På en underbelyst, ljusbordsliknande scen står 12 arabiska (får man förmoda…) män i bar överkropp. De rör sig och faller ihop i slow motion och uppmickade stetoskop får deras hjärtljud att i en svåruthärdlig ljudnivå mullra ut i lokalen. Obehagsljudet är förstås symboliskt och lägger sig så nära publiktortyr man kan komma sig utan att skrämma iväg folk. Ljudterrorn matchas av ett kraftigt pulserande bländande arenastrålkastarljus, men blunda och hålla för ögonen är liksom det sista man ska göra för detta budskap.
   I två glasmontrar avges med hjälp av monitorer, burna av instängda manliga aktörer, vittnesmål om hur personer med ett visst utseende anhållits och häktats på löst grundade terrormisstankar – denna västvärldens främlingsfobi som ursäktar sin diskriminering med hänvisning till 11 septemberattackerna. När svenska skådespelare med ”svenskt utseende” i den ena monitorn berättar om hur nationella insatsstyrkan rusat in och arresterat dem med samma argument som den mörkhyade killen i den andra monitorn, och på lösa grunder misstänkt dem för terrorbrott, är poängen både effektiv och tydlig.

Till Pustervik går jag efter Arabiska mäns mobbade kroppar på Röda Sten för att avnjuta en annan grupp diskriminerade kroppar i Les Ballets C de la B:s Gardenia, det sista och mest grönskande bladet i den belgiska gruppens festivaltreklöver. Här har kompaniets grundare Alain Platel tillsammans med Frank Van Laecke och skådespelaren Vanessa Van Durme (som 1970 genomgick ett könsbyte från man till kvinna och bland annat är känd för sin självbiografiska monolog Kijk mama, ik dans / Look mummy, I’m dancing) inspirerats av dokumentärfilmen Yo soy asi, som handlar om nerläggningen av en transvestitkabaretklubb i Barcelona.
   På scenen uppträder en ung man och en medelålders kvinna tillsammans med ett gäng autentiska transvestiter och transsexuella i pensionsåldern. Vanessa van Durme gör själv huvudrollen som Madame och det vi får se är den allra sista showen av Cabaret Gardenia, där artisterna mimar till – och tolkar med sin gestaltning – olika kända musikstycken. En stor del av budskapet ryms i låtvalen, såsom en östeurodiscoremix av Alphavilles ”Forever young”. 

Formgreppet är egentligen urenkelt, och mimas till slagdängor görs det ju även i Out of Context – for Pina som också visats under festivalen – men här får formen effektiv relevans och styrka i faktumet att artisterna i princip spelar sig själva och att föreställningen helt och hållet improviserats fram. I det enkla ligger också det geniala, precis som i Ravels Bolero som är ett av flera träffsäkra musikval. 
   Inledningsvis har samtliga medverkande kostym och slips, även Griet Debacker, den enda av dem som är född som kvinna. Därmed känns artisternas utmanande poser – deras plutmunnar, nigningar och trånande blickar fnissigt ironiskhumoristiska. Men så småningom byter gentlemännen om till sina galastassar – på med paljetter, peruker och glittriga lösögonfransar – och allt faller på plats. Vemodigt likt vissnande blommor sjunger, dansar och svingar de sina handväskor för sista gången sina i paradroller som ”Liza Minelli” ”Shirley Temple” och ”Marlene Dietrich”: Sag mi wir di blumen sind… Helt oemotståndligt! 

Med röstförvrängare läser de in kontaktannonser, med den åldrande människans krasst dråpliga kommentarer, som ”utseendet är inte längre viktigt”. Vanessa drar kackiga bögskämt och den unge mannen, den ryske dansaren Timur Magomedgadzhiev som kanske symboliserar transornas ungdomsalteregon, dansar spänstigt och melodramatiskt, endast iförd röda kalsonger, till en fransk kärlekssång. Transorna vajar som blommor för vinden på en äng och sneglar både avundsjukt och lite trånsjukt på ynglingen. Slutligen bryter han ihop och frågar: är jag vacker, är mitt liv vackert?  Söker tröst hos en modersgestalt.
   Här finns så många spår, så mycket att fundera över kring livet, åldrandet, karriären, identiteten, utanförskapet… samtidigt som det är en helt fascinerande uppvisning i hjärtlig distans och behjärtansvärd transdans.

Läs också
Cecilia Djurbergs första festivalrapport från Göteborg 
Liv Landell Majors rapport från en barnkulturdebatt som hölls under festivalen 

Länk: Göteborgs Dans och Teaterfestival