Ay, Pedro Almodóvar, att Todo sobre mi madre efter hittills två försök ännu inte har hittat sitt rätta svenska scenelement är kanske inte så konstigt. En så speciell mix av spansk transnoir, queer roadmovie och högljudd filmteatralitet måste vara svår att hantera.
Annars är ju storyn om Manuela och hennes allegoriska resa i Barcelona – på jakt efter transan Lola, far till den gemensamma och nyligen förolyckade 17-årige sonen Esteban – så himla bra!
Ett familjedrama, kvinnodrama och ödesdrama i kubik kring tidlöst marginaliserade karaktärer. En transmättad komedi med symbolbärande referenser till Joseph L Mankiewicz Allt om Eva, Tennessee Williams Linje Lusta och Federico García Lorcas Blodsbröllop, och en i raden av skruvade love stories från antiken, Bibeln och framåt.
Nå, höstens uppsättning på Stockholms stadsteater funkade vad jag förstår sådär (läs Nummers recension från november 2008) och nu är det Östgötateaterns tur. Och jo…då, den har sina många goda sidor, berörande klarheter och bra skådespelare, men än…då: filmen fattas mig – trots att jag medvetet avstått från att se den igen.
Å andra sidan, Tereza Anderssons direkta och tablåverkande tolkning är absolut inte ointressant och ägnar sig varken åt trams, fjoller eller melodramatiskt extralödder. Känslor vill jag/vi ha, och känslor får jag/vi. Men inte mer än pjäsen eller den drastiska humorn och renodlade tragiken tål.
Eleganta projiceringar (Hans-Egil Arntsen) går ton i ton med musikslingor ur filmen Wild at heart, Agneta Skarp saluterar filmmakaren Almodóvar med metaforiskt inkännande scenografi och kostym och skådespelarna är super.
Stina von Sydows sörjande Manuela – utsökt återhållsam. Den författande sonen Esteban, Jakob Tamm, som även efter sin död finns kvar som medagerande. Jesper Barkselius transa Agrado – sí, absolutamente sí!
Den rödgröna teaterdivan Huma Rojo med junkien Nina som svartsjuk partner i Carina Lidboms och Marika Strands träffsäkra tolkningar. Stefan Perssons osannolika Lola. Oldoz Javidi som den gravida nunnan Rosa och Kyri Sjöman som hennes Lorcastrama mor – starkt.
Mycket om hjärta och smärta blir det, och mycket, men inte allt, om mammor, döttrar och söner. En hel del om frånvarande och/eller queera pappor, och om normupphävande familjekonstellationer. Det mesta iscensatt med god rytm och reson.
Jo, visst är det bra. Men inte lika bra som filmen.
LÄNK
Recensionen av Allt om min mamma på Stockholms stadsteater
Loading ...
