Varför vill du sätta upp Crave?
– Jag väljer pjäser mycket utifrån vad som känns bra och här var det titeln som gav mig de rätta känslorna (Crave: Begär, längtan, åtrå, att anropa den högste med flera betydelser. red:s anm.). Sedan är det här en sådan pjäs som kräver att man sätter upp den på grund av sitt viktiga innehåll.
Varför tror du att det dröjt så länge innan våra svenska regissörer vågat ge sig på Kanes texter?
– Det beror nog på att den svenska teatern överlag är oerhört trögfattad. Vi är ju inte ens uppmärksamma på vad våra grannländer har för intressanta dramatiker. Tänk bara på hur länge det dröjde innan vi började spela Jon Fosses pjäser. Det var ju helt nyligen…
Vad handlar Crave om för dig?
Om fyra människor som kräver mycket av livet och kärleken, lite för mycket. Människor som går för långt så att de börjar relationsmissbruka och i andra och tredje led missbruka droger och barn.
– De förvränger kärlekens perspektiv och drivs in i en slags ond cirkel, men till skillnad från hur andra tolkar slutet – som ett kollektivt självmord – har jag valt att se det som en slags befrielse.
Medregissör har varit kompositören Lars Hansson som bland annat använt sig av bakplåtar och badrumsskåp i jakten på det rätta soundet i föreställningen som enligt honom är just ”plåtljud”.
Inom parentes kan sägas att för Sarah Kane är musiken ett mycket viktigt inslag – outtalat eller uttalat – i hennes pjäser. I Crave har hon exempelvis givet ett öppet tolkningsförslag att de fyra rösterna kan lyssnas till som fyra olika instrument.