I ett ofta dammigt, gubbigt och klassikernöjt teaterklimat kan man inte annat än villigt applådera ambitionen att spela uteslutande nyskrivna pjäser av oetablerade författare. I snart tio år har den fria scenen Dramalabbet serverat unga urpremiärer och färskpressade manusuppläsningar.
Devisen att den bästa dramatiken alltid är den som ännu inte spelats är dock inte lika självklar att hålla med om. Nytt och oprövat garanterar ju inte kvalitet (ofta tvärtom om man ska vara krass). Däremot är det alltid intressant. Vad tar tre purfärska pjäser, hopknutna till en helkvällsfestival, för grepp på tiden?
Arkitekturprinsessan är ett kammarspel i ett av gråvita draperier hermetiskt tillslutet heminredningshem. Som i sagan är den ljusa systern den goda, och den mörka korthåriga med stilettklackade lackstövletter den onda … eller? Ung dramatik har som sagt en hel del gubbar stående i vägen för sig och Martin Odhs pjäs är ett lustfyllt fadermord på Lars Norén: tre karaktärer ur den kreativa klassen (spelade av Anna Ulrika Eriksson, Anna Lena Efverman och Henrik Dahl) äter middag med typiska ingredienser som utstuderade spydigheter, trasiga äggstockar och massor med sprit. Lagom förvrängt i en skrattspegel. Det blir inte mer än en ofta rolig parodi, förutom några ögonblick av ensamhet där något annat får tid att flyta över varje karaktärs ansikte.
Kvävningsreflexen har säkrare dialog, tajtare spel och tydligare regi. Liv Mjönes och Harald Lönnbro är akrobatiskt samspelta i AnnaLina Hertzbergs bitterljuva första förälskelsen-drama. Det doftar gympadojor, discorök och svettig tjockmatta. Mjönes tonårstjej är klichébefriad och snyggt mångfacetterad, Lönnbros charmiga svenne har våldstendenserna krypande i kroppen.
Obehaget byggs sakta i den uppklippta kronologin och det blir en bra lek med maktspel som för tankarna till exempelvis Lisa Langseth. Men som hade behållit sin elasticitet hela vägen om den strukits ner lite.
Vilket också gäller för Gustav Tegbys revyglada mardrömsspel Oslagbara. Jens (Erik Magnuson) verkar vara en fin kille med urklippta seriestrippar på kylen, Cinemateketaffisch och koll på genusbegreppet och det kapitalistiska konsumtionssamhällets verkningar. Men det här är en studie i grabbighet som är lite grabbig själv – de popkulturella referenserna tar sig till och med fysisk gestalt. In i hallen kommer porrstjärnan John Holmes (Eva Johansson), den misslyckade James Bond-skådisen George Lazenby (Tomas Glaving) och mästerdetektiven Kalle Blomkvist (Louise Löwenberg) på absurt hembesök.
Explosivt men rörigt om vantrivsel i manligheten med överraskande allt-kan-hända-scenlösningar.
En gemensam nämnare i föreställningarna är dissekeringen av identiteter och könsroller. En annan det lite för oredigerade – hur tre korta entimmespjäser alla kan kännas så långa är en gåta.
Loading ...
